Ja Hej!

 

Hejsan hej kära vänner och främlingar! 

Nu var det ett tag sedan. Här kommer en kort uppdatering!

Howlin, en ny låt som jag skrev med min kära svenske bror från en annan mor Sandro Cavazza är snart mixad och mastrad. Dhani Lennevald ligger även denna gång bakom prodden. Släpp ser ut att ske i början av maj månad - håll utkik! Om ni för övrigt vill höra ny, skön musik, lyssna för tusan in Sandro Cavazza. Pure magic, jag lovar. 

I andra nyheter: Jag har inlett ett nytt samarbete med en producent som heter Jason Goldman (Jason har bl.a. jobbat en hel del med Michael Bublé). Jag gillar det här projektet för jag får experimentera mina R&B/soul influenser en hel del. Dessutom leker jag med min röst på ett sätt som jag aldrig tidigare har gjort. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara stilen, det är fortfarande pop men kanske mindre ”production” involverad. Hursomhelst, vi ses ett par gånger i veckan och har som mål att spela in en EP/album. Det är ett riktigt spännande och otroligt utvecklande samarbete då jag får tillfälle att visa mer bredd. Tror att jag kan nå en annan publik genom den här musiken. Mer info om detta kommer snart! 

I övrigt rullar livet på, kan inte klaga! Slänger ut kärlek och ett STORT grattis till Siruis för vinsten i premiären. Kötta!  

Hejdå Swedes, hoppas vi ses snart! 

/ M 

 

 

HOWLIN' LIVE RECORDING

 
 Photo: Bruno Justi | Nest Recorders Feb 15, 2017

Photo: Bruno Justi | Nest Recorders Feb 15, 2017

Choosing this artist life is the craziest, most important decision I've ever made. As time goes, I've come to see how music serves life just like a river delta serves the ocean; several streams, one purpose. Music to me represents streams of love, fear and acceptance. I've never been so uncomfortable in my whole life. But man, music generates growth and in the end that's what keeps me going. Striving to be better. Not perfect. Just being the best version of me. Special thanks to all you brave artists out there; you're fearless, dedicated and you keep inspiring me ♡

 

Tetris Livin'

 
 Photo: Eric Wallace

Photo: Eric Wallace

Kära vänner,

Jag har tidigare sagt att den här bloggen enbart kommer att vara på engelska, men jag inser nu att jag inte alls behöver välja. Jag vill fortsätta bygga på det jag startade i fjol, målet var trots allt att hålla bloggen vid liv i minst ett år. Dessutom kräver engelska alldeles för många hjärnceller för min kära vän Maria Thurè. Med det sagt, följer här en uppdatering om vad som skett sedan sist:

Jag vet inte om jag har nämnt det här förut men - jag lever ett Tetris-liv, Tetris Livin. Jag behöver inte deala med geometriska figurer i syfta att skapa horisontell harmoni, men viss placeringsstrategi krävs. Det är ett ändlöst kalkylerande om hur jag ska få ihop det ekonomiskt; betala hyra, typ ÄTA, och samtidigt finansiera mina musikprojekt. Jobb är väldigt begränsat just nu. Lyckligtvis går det att fylla "kreativitetsbanken" på andra sätt än med sedlar. Limbo-släppet är ett sådant exempel. Det gick över förväntan och gav så mycket hjärt-och hjärnbränsle. 

Mycket av den energi jag fick av Limbo har gått till min nya singel Howlin’. Vi går snart in i mixing-stadiet och därefter är planen en musikvideo. Min förhoppning är att göra den med Eric, min vän som tar majoriteten av mina bilder. Han har hittills varit generös och jobbat gratis, men nu när det är tal om musikvideo innebär det mer jobb och kompensation är förstås ett måste. Det är ett litet frö än så länge. Beslut om detta tas inom kort. 

Howlin’ kommer även att spelas in som pianoversion. Det slog mig ganska tidigt att jag inte bara vill ge ut ”proddade” låtar. Jag vill ha det råa också. Jag vill att ni ska höra hur jag låter utan en stor produktion som backar. Jag älskar det elektroniska soundet, men det går inte att bortse från magin i en live-tagning. Studion heter Nest Recorders och är helt fantastisk. Just nu ser inspelningen ut att hända i mitten av februari. Håll utkik!

Förutom dessa inspelningar har jag spenderat väldigt mycket tid på att skriva nytt material. På egen hand och med andra artister och producenter. Jag har sjungit på ett par låter med min min vän Justin Sky som rappar. Vår session ledde i sin tur till att jag mötte en producent vid namn Jason Goldman - allt ett resultat av Limbo-släppet, som haft någon slags ringar-på-vattnet-effekt. Nya möjligheter presenterar sig sakta men säkert och såhär i efterhand är jag tacksam över att det tog den tid det tog. Tålamod räcker långt, vilket hela 2016 handlade om. 

Avslutningsvis. Jag är så sjukt exalterad över P3 spelningen som tog plats i veckan. Tack till alla er som har röstat! Om du vill rösta på Limbo loggar du in med hjälp av Facebook, Twitter eller ditt Google-konto. Sedan klickar du på hjärtat till höger om min låt. Länken finner du HÄR.  

Nu checkar jag ut. Tack igen för all kärlek. FRAMÅT! / M

 

airplay for LIMBO

 

NEWS! Limbo has been chosen for the Swedish radio show P3 Osignat - a radio show specifically for unsigned artsits. You would do me such a kindness if you voted for my song! With enough votes, "Limbo" can make to the Top 10 List, which means even more exposure.

The show airs in Sweden on Thursday January 26 (11 am PST) and voting begins on Saturday January 28. You are welcome to vote no matter where in the world you are, a Facebook or Twitter account is all that is required. The link will be up on this site soon. Until then, you are welcome to follow me on Facebook and/or Instagram for content and more updates! 

Much love / M

 

”Limbo” i P3 Osignat

 
 

Gott folk. Förra veckan loggade jag in på min mejl och såg följande:

”Hej och Grattis! Vi har valt ut din låt ’Limbo’ att spelas i Musikguiden i P3: Osignat torsdagen den 26/1.” 

Lycka! Musikguiden i P3 syftar till att ge osignade artister en chans att spelas i radio. Varje vecka spelas de tio låtarna som har fått flest röster upp i en "Topp 10"-lista. Är låten poppis kan den hänga kvar så länge som fem veckor. ”Limbo” är nu alltså med och tävlar om en plats på den här listan. Jag är i extas. Känns som jag vunnit på lotto. Jag äter det här framsteget med hela ansiktet, konsumerar varje kalori för det är bränsle. 

Med det här inlägget vill jag be er om hjälp. För att hamna på "Topp 10"-listan behöver jag röster. Gillar du ”Limbo”, tror du på mig som artist, eller bara vill vara schysst och stötta - oavsett anledning räknas din röst.  Det tar bara någon minut och det enda som krävs är ett Facebook- eller Twitterkonto. Låten spelas upp den 26 januari, efter det är det fritt fram. Håll utkik på min Facebook och Instagram, jag kommer att lägga upp länk när det är dags! 

Radio betyder exponering och exponering innebär nya möjligheter. Det kanske känns lite märkligt att det krävs ett helt kollektiv för att lyfta fram en individ, men jag vill verkligen betona att min plan är att ge tillbaka, på ett eller annat sätt. Tack för att ni konstant stöttar och pushar! Onward!

Kärlek / M 

 

THE CABIN

 

I made it to Sweden and to my dear friend Simon Thorell's house. Or farm should I say. He has turned one of his cabins into a recording studio and I'll be spending a couple of days out here with him, working on some acoustic performances. So grateful that I get to do this.

On another note. Thank you for all the love I have gotten for "Limbo". To all of you who have messaged me, shared my music and spoken so kindly of the song - you truly warm my heart. It's beyond what I'd expected. 

Stay tuned for some more exciting news! 

Much love / M

 

cykla ner i ån

IMG_6595.JPG.jpeg

Uppsala är lika med cyklar. Uppsala betyder också Fyrisån. Jag och min vän Maria lade ihop dessa två och grundade, så vitt jag vet, uttrycket ”cykla ner i ån”. Uttrycket användes när vi hade haft en skitdag, när vi hade gjort något pinsamt, när (för min del) höstångesten kom. När ångesten slog till, kändes det alltid lika frestande att ta cykeln och bege sig ner mot ån. Min gamla lägenhet låg nämligen alldeles intill, precis vid Skatteverket, så jag hade en skön liten nedförsbacke. Inte slottsbacken-style. Men tillräcklig för att få speed.

Nu har jag Echo Park Lake (se bild ovan). Ingen cykel. Men bil. Därav mitt nya (LA) uttryck ”köra ner i sjön”. Jag vet inte ens om jag kan kalla den en sjö, tror faktiskt att den är konstgjord. Hursomhelst. Den är trevlig. Den har näckrosor. Det finns små paddelbåtar som man kan hyra. Man kan ta en kaffe eller ta en springtur. Jag brukar ta en runda eller två där ibland.

Jag minns en morgontur särskilt väl. Det var som vanligt mycket trafik och långa köer hade bildats längs med sjön. Jag valde att ta det stora varvet, dvs. ytter-spåret som låg närmast vägen. Alltid när jag springer har jag tokhög musik i hörlurarna. På vis slipper jag höra mig själv flåsa. Där sprang jag, sådär lagom fort, med hög musik och fokuserad blick. Lite för fokuserad kanske eftersom jag inte lade märke till nivåskillnaden i marken. Helt plötsligt la jag en riktigt fet karate-vurpa. Inte en ”ojdå jag råkade snubbla lite” utan en ”nu jävlar ska allt och alla i närheten av mig följa med ner”. Jag tror att jag till och med (helt ofrivilligt) fick ur mig ett ”AAHH!”, innan handflatorna och knäna slog i marken. Ungefär här ville jag köra ner i sjön. Lyssna nu. Att ramla är inget nytt för mig, särskilt inte efter en 14-årig fotbollskarriär. Men en misslyckad och helt katastrofal självmåls-glidtackling är en fjärt i rymden jämfört med vurpan jag la, som för övrigt hela LA:s morgontrafik fick vittna. Hela grejen med att ramla när man är solo asså. Det är inte okej. Man kan liksom inte skratta och ”skoja bort” vurpan. Istället läggs prioritet på att ta sig upp snabbt som fan (och bortse från eventuella benbrott), borsta av sig och jogga vidare som att vurpan ingick i morgonrutinen. Skämt åsido. Smärtan kom faktiskt lite senare, när adrenalinet hade lagt sig. När jag var på andra sidan av sjön, långt bort från alla i bilkön, satte jag mig ner i gräset och försökte uppskatta skadorna på min kropp. Det visade sig vara lugnt. Några skrapsår bara. Trots den enorma pinsamheten av att ramla face first, tar jag mycket hellre en sån vurpa alla dagar i veckan än att få en lårkaka av min f.d. lagkamrat Nera Smajić. Ni som vet hur hon var på fotbollsplanen vet precis vad jag menar. Vacker och oskyldig som person, men freakin' “Bullet-Tooth Tony” på planen. Hänsynslös. Utmärkt om man spelade i samma lag. Inte lika kul som motståndare, vilket jag fick smakprov på under en träningsmatch. Hennes knä, rakt in i mitt lår. Ridå. Ner. 

Anyways. Nu till något annat.

Jag fick se ett första klipp från min kommande musikvideo. Wow. Den kommer bli riktigt häftig. Jag fattar fortfarande inte att det är jag som visas på skärmen. Jag har verkligen drömt om det här. Release planeras i höst, tillsammans med en ny hemsida. Det är hög tid för en uppdatering. Jag har nu en mapp med nya, fräscha bilder från min photo session med Eric, min extremt begåvade vän som är fotograf. Här nedan är en bild från när vi testade bakgrund och ljusinställningar. De faktiska bilderna (som ni kommer se på hemsidan) är helt magiska. Verkligen.

Okej. Back to work. På återseende gott folk!

Kärlek till er / m

FullSizeRender.jpg

outsiders

First off, vill jag gratulera min underbara mamma på födelsedagen! Mamma älskling, du är den viktigaste kvinnan i mitt liv. Tack för allt du har gjort för mig. Tack för att du fortfarande tar hand om mig. Tack för att du alltid är så stöttande. Du är en fenomenal kvinna! 

FullSizeRender.jpg

Mina föräldrar hade det inte lätt. Tre barn. I ett helt främmande land. Nu när jag är äldre förundras jag över vilket hästjobb det måste ha varit. Vi tre, mina bröder och jag, var rätt jävliga emellanåt. Vilket kanske inte kommer som en överraskning, vi var barn trots allt. Inte helt svenska barn, inte helt marockanska barn - utan något mittemellan. Under hela min barndom, och en del av min tonårstid, kändes det som att jag befann mig i något slags vakuum. Som att jag inte passade in någonstans. Jag minns att jag många gånger skämdes över mina föräldrar. Gud, det gör så ont att säga det för jag avgudar verkligen mina föräldrar. Men jag var barn, och att skämmas för sin mamma och pappa var väl inte ovanligt. Jag skämdes för att det kändes som att vi gjorde allt annorlunda. Allt vi gjorde var en invandrarversion av det korrekta, svenska sättet att göra saker, if that makes sense. Som att ta med fika till en gemensam tillställning, vilket för det mesta resulterade i att vi tog med ett överflöd av mat. ”Man ska inte snåla”, sa mamma. Inte så konstigt att hon tänkte så. När man får besök i Marocko är det inte ”en kaffe räcker” utan det blir istället heldags-häng med lunch, fika och middag. Kultur är kultur och det är inbäddat i vår identitet. Marockansk kultur handlar mycket om att ge och att visa omtanke genom att bistå med en restaurangmeny. Skämt åsido. Jag känner en otrolig tacksamhet för min mammas generositet. Det har varit en röd tråd genom hela min uppväxt. Det är verkligen beundransvärt att se vad min mamma har gjort för vår familj, för våra vänner och för totala främlingar.  

Min barndom, om än jäkligt förvirrande emellanåt, var trots allt riktigt, riktigt rolig. Nu kan jag se tillbaks och skratta arslet av mig, för det fanns så mycket som bara får mig att skaka på huvudet. Till exempel bilden nedan, (pause for reaction). Den är pretty damn awesome. Bilden är tagen någon gång efter att jag hade börjat spela fotboll. Det var min första cup och min första lagbild. Tro det eller ej, pannbandet och tajtsen kom med matchande klänning. FASHION! Jag minns att en av mina tränare tog mig åt sidan och sa att om jag skulle ha tajts på mig under shortsen, vore det bra att välja helt vita cykelbyxor.

IMG_6498.JPG

Jag tycker att jag och mina bröder växte upp till att bli helt okej asså. Det som ”räddade” oss var mina föräldrars vilja att anpassa sig till det svenska samhället. Nytt land. Nya regler. Följ dem. Visst, det fanns saker som inte alltid var lätta att deala med, och det fanns mycket som mina föräldrar hade kunnat ”tvinga” mig till att göra, eller inte göra. Min pappa brukar säga att de inte hade en aning om vad de gjorde när de uppfostrade oss, att de mestadels testade sig fram. Men det var aldrig en fråga om att inte låta mig spela fotboll, att inte satsa på musik. Tvärtom. Det var ”skit i vad alla andra tycker” och ”våga”.

Nu är jag över 30 år gammal, ogift och lever från dag till dag på mitt artisteri. Och fortfarande, samma stöd från min mamma och pappa. Jag menar, hur lyckligt lottad är inte jag? Och jag har även stöd från mina vänner. Många av dem i bilden ovan har jag fortfarande kontakt med idag: Lina, Bella, Madde och Lisa - ni har sett mig clowna runt sedan barnsben. Jag är så tacksam över att ni fortfarande finns i mitt liv. Kärlek till er. Kärlek till er alla som följer den här resan på avstånd. Ni gör mer än ni tror. 

Nu ska jag fortsätta skriva på en ny låt som jag började på igår. Hej på en stund!

Kärlek / m