milstolpe

image

Jag skriver det här inlägget på mobilen. Med lösnaglar. Det har blivit en och en annan svordom (ett par av dem var riktigt kreativt konstruerade). The struggle is real.

Anywho.

Medan majoriteten av er där hemma käkade sill och sjöng snapsvisor spelade jag in min första musikvideo här i Los Angeles. Vilket markerar en milstolpe i min karriär. Det var en alldeles magisk dag. Alla som var med och deltog var helt underbara och otroligt lätta att jobba med. När personkemin klickar skapar det en avslappnad och skön stämning "on set" - vilken förstås underlättar.

Vi hade fyra olika scener som skulle filmas på en dag, så för att hinna med allt var det väldigt viktigt att hålla fast vid schemat. Min stora uppgift var förstås att leva mig in i låten. "Limbo" skrevs under en tid i mitt liv då jag rent emotionellt var överallt och ingenstans. Det var en tid av tårar och frustration. Jag minns det så väl så det var inte svårt att leva mig in i den rollen. Jag måste säga att jag kände mig väldigt bekväm. Kändes naturligt på något vis. Jag har velat göra det här sedan jag var liten så på sätt och vis har jag "övat" sedan dess. Däremot behövde jag vägledning då och då, vilket Tom (min producent) skötte alldeles utmärkt.

Vid ett tillfälle under den första scenen pratade jag svenska med min norska vännina Rannie (en fantastisk kvinna för övrigt). Helt plötsligt utbrast en kille som var ansvarig för ljussättningen: "pratar ni svenska?!" Det visade sig att han också var från Sverige. Oliver från Stockholm. Så kan det gå. Swedes - vi är överallt!

Dagen gick förstås fort. Jag fick påminna mig själv om att stanna till och verkligen ta in allt. Det var så häftigt att se hur alla jobbade. Kameran var top-notch, det fanns en rökmaskin, och ljussättningen var fenomenal. Jag måste tacka mina fantastiska föräldrar som var med och bidrog till den här musikvideon. Det var verkligen en dröm! Tack för att ni villkorslöst fortsätter att stötta mig i min musik. Ni kommer alltid vara mina idoler, mamma och pappa Najib.

Vad händer nu? Jo, nu återstår att helt slutföra "Limbo", mixa och skicka på mastering. Sedan ska det spelas in tre eller fyra låtar till som jag kan följa upp med efter "Limbo" -releasen. Det kommer bli en busy sommar. Precis som jag vill ha det!

Hoppas ni alla hade en riktigt fin midsommar!

Kärlek / m

förberedelser

FullSizeRender-1.jpg

Uppdatering.

Jag fick ta några omvägar men nu ser musikvideon ändå ut att bli av. Halleluja.

Jag har drömt om det här dagen sedan barnsben. Någonstans hemma hos mina föräldrar finns beviset. Där ligger nämligen ett gammalt kassettband med lilla fröken Mona Najib - tio bast, sjungades till Whitney Hustons I have Nothing”. Jag kommer ihåg att jag hade på mig mammas gamla pälskappa. Den var lång som tusan och släpade i golvet. Jag hade håret utsläppt så det kunde flyga runt sådär dramatiskt som det alltid gör i musikvideor. Som mick använde jag ett sopset. Typ den här fast 20 år äldre och gjord av plast:

IKEA Sopset.jpg

Jag höjde och sänkte sopkvasten (aka micken), precis som ett mickstativ. Sånt jävla geni asså.

Blir dock ingen mick på fredag. Det blir bara me, myself and I. Jag är frestad att berätta ALLT om videon men tänker att det blir roligare för dig att se med egna ögon. Jag kommer däremot lägga upp några bilder på mitt Instagram-och Facebook-konto så följ gärna om du vill!

Slutligen vill jag säga ett stort tack till alla er som har lämnat kommentarer och skickat personliga meddelanden. Ni anar inte hur mycket det betyder för mig. Ni ger mig så mycket energi. Jag kan inte önska mig bättre medresenärer. Så tack!

Nu ska jag återgå till att testa outfits. Siktar på att skriva ett längre inlägg på söndag. Be on the lookout!

Kärlek / m

jättekliv

FullSizeRenderDet är officiellt. Sommaren är här. Igår visade termometern 36 plusgrader. Varje gång jag satte mig i bilen fräste stjärten som bacon mot skinnsätet. Man slutar bry sig liksom. Samma prioritet varje år: bekvämlighet över skönhet. Så med AC:n rakt i ansiktet sitter jag här och klämmer in ett inlägg.

Veckan bara rusade förbi. Jag hade som sagt tänkt visa dig hur jag bor, men tiden räckte inte till. Så du får ursäkta, jag satsar på att visa dig mitt hood” en annan gång.

Den första nyheten jag vill dela är att jag har blivit erbjuden ett låtskrivarjobb. Det är ett jättekliv för mig som artist och rent ekonomiskt är det ett markant uppsving. Allt är i och för sig ett uppsving när utgångspunkten är noll. Men lik förbannat. Framsteg. Jag kan tyvärr inte gå in i detalj (än), men min förhoppning är att det leder till fler låtskrivarprojekt. Mer om det snart. 

Nyhet nummer två är att min musikvideo till Limbo ser ut att hända nu på fredag. Hela veckan har jag har haft möten, ringt en massa samtal och kört bild kors och tvärs för att scouta potentiella filmningsplatser. Det är mycket som ska falla på plats. Jag drabbas emellanåt av små panikattacker men försöker eliminera dessa genom att lyssna på podcaster med fokus på självhjälp. Typ don't freak out” och du är i harmoni med dig själv”-podcaster.

Musikvideon är min första som soloartist. Det känns verkligen på riktigt nu. Det hela började med att jag spelade upp Limbo för min vän Tom Curran (tomcurran.com). Han älskade den och var helt pepp på att göra musikvideon. Vilket är helt sjukt förstås. Jag har en enorm respekt för den här mannen. Han har 30 års erfarenhet i branschen som Director of Photography” och har bl.a. vunnit en Emmy. Hans kameror är top-notch och hans kunskap oändlig. Eftersom vi har en väldigt begränsad budget är det inte fråga om en galen musikvideo med en massa effekter. Vi kör enkelt. Teamet vi har satt ihop består dels av mina vänner, dels några av hans anställda. Utöver det är det inhyrt folk. Bland annat känner han sminkösen som jobbar på The Late Late Show with James Corden. Så hon kommer att sminka mig och fixa mitt hår. Wow.

Alldeles strax måste jag sätta mig och göra lite outfit research. Som det ser ut nu verkar det bli fyra olika scener så jag måste klura lite på vad som passar. Det kommer bli mycket ringa runt och fråga kompisar om de har kläder som jag kan få låna. Jag har en stylist-vän här som faktiskt också är från Sverige. Hon är helt magisk, kanske kan fråga henne också. Måste göra en lista. Alla som känner mig vet att jag inte kan leva utan mina listor. Listor for life. 

Slut för idag, tack för idag. Uppdaterar i veckan om jag hinner!

Kärlek / m

från söndagsdepp till söndagspepp

FullSizeRender-1.jpg

First off. Jag trodde jag var först med att komma på rubriken ovan men det var jag ej. Besvikelsen asså.

Nu till dagens.

En gång i tiden led jag av en otrolig söndagsångest. Det var förstås starkt förknippat med behovet av att kliva upp tidigt och jobba nästkommande morgon. Numera är alla dagar och inga dagar söndagar och måndagar (ah... the life of an artist). Just idag är det söndag och ångesten är obefintlig. Jag sitter på ett fik i en bokaffär precis intill Echo Park Lake. Ett stenkast från min lägenhet. Okej inte ett stenkast, more like tio minuters bilväg men det är nära med amerikanska mått mätt. Älskar det här stället. Det är hipsterville for sure. Vid bordet bredvid mig sitter en tjej och målar. Hon har blått hår och en rosa t-shirt med en treögd figur på. Killen lite längre bort har armarna täckta av tatueringar. Han sitter och kollar på sin lur och småler. En annan tjej sitter med ett sånt där gult anteckningsblock som man alltid ser i amerikanska filmer och serier (varför så gult?). Det hänger abstrakt konst på väggarna och den svenske artisten José Gonzáles magiska röst spelas ur högtalarna. Jag försöker motstå frestelsen att resa mig och skrika ”SVERIGE!” (med hejarklacksröst). Men väljer att släppa den tanken omedelbart.  Jag är stolt över att vara svensk. Och jag måste erkänna att jag forfarande blir väldigt exalterad när jag springer på andra svenskar i Los Angeles. Numera vet jag att det finns gott om svenskar här, men hade ingen aning om det år 2011 när jag flyttade hit. Jag minns mitt första besök till IKEA i Burbank. Vid entrén hälsades jag välkommen av Nils från Sverige (Nils liksom!). Tummen upp till personen som kom på den idén. I alla fall. Väl framme i sovrumsavdelningen hörde jag ett par tjejer prata svenska och jag kunde liksom inte hålla mig. ”Hej hej! Jag är också från Sverige!” utbrast jag, följt av ett litet awkward skratt. Som en riktig jävla nörd. De kollade förvånat på mig och sedan på varandra. Lite smått besviken traskade jag vidare. Jag tror att jag tycker det är kul för att ingen någonsin anar att jag är från Sverige. Många amerikaner chockas förstås eftersom jag inte direkt har den där typiska vikinga-looken. Följdfrågan är oftast “yeah but where are you really from?”

Jag har faktiskt en (aningen störd) förhoppning om att någon en vacker dag misstar mig för att vara amerikan, och helt bekymmerslöst börjar snacka skit om mig på svenska. Till deras stora förvåning vänder mig om och lägger en riktigt clever kommentar (på svenska förstås) för att sedan, helt jävla iskallt, vända mig om igen. Oj oj oj. Som taget ur en film ba.

Fantasin skenar iväg ibland som du ser. Tillbaks till fiket. 

Jag brukar komma hit med min dator, dricka en kopp te och sitta och jobba. Eller så skippar jag datorn och kör dagbok. Eller så skriver jag låttexter. Det är en skön miljö. En kreativ miljö. Ibland letar jag inspiration genom att låta ögonen vandra bland hyllorna. Vilka grejer man kan komma på bara genom att läsa boktitlar. Om du någonsin är på besök kan jag starkt rekommendera “Stories”, som fiket heter.

FullSizeRender-2.jpg

Jag tänkte fortsätta på temat Echo Park i söndagens inlägg. Då får du se var och hur jag bor. Så håll utkik. Förresten, om du diggar min blogg är du mer än välkommen att följa. Det gör du genom att klicka på ”följ” på förstasidan av bloggen (nere i högra hörnet).  På så vis får du en e-postnotifikation varje gång ett nytt inlägg publiceras. Några av er har redan hakat på vilket gläder mig innerligt. Tack snälla för det. 

Nu ska jag sätta mig och pilla på en låt som jag håller på att skriva med mina två europeiska bröder, en fransman och en tysk. Just nu heter låten “Berber Nomad Freedom Hobo Song” (jag kommer naturligtvis ej behålla den sångtiteln). Det är en låt med marockanska inslag. Vi har samplat marockanska trummor och sedan byggt vår egen groove runtomkring. Jag måste klura ut vers två och kanske ett stick. Så. Mot Sherwoodskogen! Nu måste jag jobba.

Kärlek / m

jag får betala i tårar

Mona Najib - Eric Wallace

För ett år sedan skrev jag låten “Limbo”. En låt som växte fram under en period då jag väntade på svar från den amerikanska ambassaden om mitt artistvisum. Limbo betyder för övrigt ett ”mellantillstånd mellan himmel och helvete” (ne.se). Vilket perfekt beskriver mitt sinnestillstånd under den här tiden. Under större delen av 2014 var jag hemma i Sverige eftersom mitt studentvisum hade gått ut. Samma år hade jag inlett en ansökan om ett artistvisum som skulle ge mig tre år i USA. Jag minns känslan av total kaos när jag läste igenom listan av kriterier som behövde uppfyllas. Det var otroligt överväldigande. Så jag tog hjälp av en advokat i Los Angeles. Tillsammans började vi sätta ihop mitt “case” på cirka 400 sidor som skulle spegla min karriär so far. Det behövdes även en treårig gig-plan samt rekommendationsbrev från framstående artister i musikbranschen. Det här vara bara en del av det som krävdes. Du kan säkert räkna ut att allt som har med invandring till USA att göra, mestadels innebär långa och påfrestande ansökningsprocesser. Jag vet inte hur många gånger jag bröt ihop. Jag visste att jag ville tillbaks till LA, men vägen dit kändes lång och väldigt tveksam emellanåt.

Det var en förstås en fråga om trygghet och risktagande. Är det värt det? Kommer jag få ihop det ekonomiskt? Hur ska jag lyckas nå fram med min musik? Alternativet var att stanna hemma, fortsätta jobba halvtid, fortsätta kötta på som artist. Och visst, det skulle väl gå. Men mina år i LA hade förändrat mig. Jag var inte densamma. Musik hade fått en helt annan innebörd. Och min dröm om att sjunga likaså. Det var inte längre något abstrakt. Det var väldigt verkligt och väldigt konkret.

Musikskolan som jag hade gått på (som också var anledningen till att jag flyttade i första taget) hade introducerat en helt ny värld. Jag lärde mig musikteori, om musikens historia och jag fick en introduktion till nya genrer. Jag hade till exempel aldrig sjungit jazz eller blues förut. Jag var helt såld. Min tid på musikskolan (LACM som den nu heter) var en “eye-opener”. Herregud. Jag var så dedikerad. Jag var i skolan 24/7. Det var ett år som resulterade i en stor musikaliskt utveckling.

På ett personligt plan skedde något jag länge hade väntat på. Jag växte något enormt i mitt självförtroende. Här var jag, en total främling i ett nytt land. Det var så otroligt uppfriskande att bara smälta in, att bara få vara “Mona from Sweden”. Likt min pappa som ville bort från Marocko, ville jag bort från Sverige. Inte för att jag saknade betydelsefulla människor i mitt liv. Utan för att jag hela mitt liv känt “there’s more to life than this”. När jag flyttade var jag 26 år gammal. Det fanns inget jobb eller relation som höll mig kvar. Jag var otroligt rastlös. Otroligt osäker på mig själv. Jag skulle faktiskt kunna gå så långt som att säga att jag inte älskade mig själv. Så flytten till LA var ett kvitto på att det faktiskt fanns en vilja att göra något för mig själv. Det var inget jag gjorde för att behaga någon annan. Jag bevisade för mig själv att jag var kapabel att ta kontroll över mitt eget liv. Jag kunde påverka min framtid och jag hade makt att tysta demonerna som länge hade spökat i min hjärna. Det var tack vare den här beslutsamheten som kärleken till mig själv äntligen började växa.

Flytten - både första gången för att gå på musikskola och andra gången för artistvisumet (som för övrigt blev godkänt) - var inte så svår rent praktiskt. Men desto svårare emotionellt. Nu har jag varit tillbaks i LA i över ett år. Det är här jag vill vara. I musikens Mecka. Det går dock inte en dag utan att jag påminns om vilka jag har lämnat där hemma i Sverige. Ibland slås jag av en sådan otrolig saknad. Det gör liksom ont fysiskt. Jag vill bara hem till mamma och pappa, äta mammas mat och kolla på film med mina brorsor. Eller hänga med min bästa vän Maria och prata om allt mellan himmel och jord. Fan vad jag saknar er. Trots att ingen har tvingat mig att vara här, blir det ändå en fråga om att välja. Hemma var närheten till familj och vänner min trygghet. Men jag har aldrig trivts så bra som jag gör här i LA. Hur mycket jag än vill vara närmare dem, handlar det i slutändan om vad som gör mig lycklig. Musik gör mig lycklig. Min karriär i musik går hand i hand med min personliga lycka. Så här är jag. Jag valde det här och det kom med ett pris som jag får betala i tårar.

De senaste månaderna har varit ett tålamodstest. Jag har verkligen varit i limbo med min låt “Limbo”. Det har liksom tagit en stund att hitta de rätta producenterna. Just nu har jag visioner om en singel- och musikvideo-release i höst/vinter. Men som alltid när man dealar med proffs är det en fråga om tid och pengar. Jag väntar på studiotid för att helt slutföra låten och jag väntar på besked om ett budgetförslag för musikvideon. Tid. Och pengar. Låter det bekant?

Sedan jag var liten har min mamma sagt att jag är envis. Så nu när jag är i ingenmansland och bara går runt och väntar är min envishet “the only thing that keeps me sane”. På ett eller annat sätt ska jag fan få till det här, även om det innebär att jag får sälja alla mina ägodelar (vilket jag delvis redan börjat göra). Det finns så många frågetecken. Så många oklarheter. I detta kaos finns dock en plan. Och planen är... att inte ha någon plan. Det finns inget annat än musiken just nu. Det är plan A, B, C etc. etc. Så. Kalla min oförnuftig. Kalla mig korkad. “A girl has no plan” (GOT fans ni fattar). Jag kommer alltid vara en drömmare. En envis sådan.

Kärlek / m

fördelar

PaintNite.jpg

Även om jag sällan har råd att dra iväg på äventyr, är det bara vetskapen om att jag kan som gör hela min tillvaro så mycket mer spännande. Det finns ett fantastiskt stort utbud av aktiviteter här i Los Angeles. Uppskattningsvis har jag betat av en tiondel av min LA-lista. Alltså ”toppen av ett isberg-style”. Jag räknar förstås inte med de hundratals saker som jag fortfarande inte känner till.

En aktivitet som jag däremot kan stryka från min lista är “Paint Nite”. Jag och min pojkvän Chaun (uttalas likadant som Sean), testade på det här i söndags och jag måste säga att det är en helt genialisk idé. Olika barer och restauranger runt om i LA “hostar” dessa evenemang. Det hela går ut på att man tillbringar ett par timmar tillsammans med andra deltagare och målar ett förutbestämt motiv. Man kan ta sig ett glas och bara låta kreativiteten flöda. Som du ser på bilden ovan har de bytt ut “Drink Responsibly” mot “Drink Creatively”. Jag drack inte en droppe. Det gick bra ändå. 

I alla fall.

Oftast är det en eller två som agerar värd/värdinna och som vägleder en genom målandet. Mot en avgift (vi pröjsa $50) får man allt man behöver (mat och dryck ingår ej). Den enda regeln är att ha kul. Vilket vi också hade. Vi målade i par, så de två halvorna som utgjorde själva målningen behövde matcha. Det var inte frågan om att det behövde vara perfekt. Det viktigaste var att inte döma sin partners verk utan uppmuntra och heja på varandra när det blev svårt. Which I totally did. Eftersom jag är utbildad lärare kunde jag inte hjälpa att då och då vägleda Chaun (läs ”måla åt honom när han inte såg”) för att mer efterlikna värdinnans motiv. Jag tycker slutresultatet blev helt okej, inte sant?

Slut för idag. Tack för idag. Nästa inlägg kommer på söndag, på återseende!

Kärlek / m

glädjen i gratis är enorm

Hej. Välkommen.

Här kommer dagens bilder:

På promenaden i morse (läs i tisdags) stannade jag till vid ett hus med en massa möbler på tomten. Jag frågade killarna som jobbade om det var flytt på gång. De svarade ”nej det här ska kastas”. Så naturligtvis (marockan som jag är), kollade jag extra noga om det var något som kanske inte behövdes kastas utan istället kunde få följa med mig hem. Och visst - jag fick syn på en spegel! Jag frågade snällt om det var okej att ta spegeln och det fick jag (jag planerar att möblera mitt framtida hus på det här viset så det är lika bra att börja nu). Här är det inte ovanligt att se oönskade möbler dumpade vid trottoarkanten. Jag scoutar konstant när jag är ute och kör. Tycker det är ballt att hitta saker som är använda, som har en historia och som har karaktär. Oklart vad den här spegeln har varit med om. Det var den ena killens svärmor som skulle göra sig av med allt. Nu när jag tänker efter är det mycket möjligt att det var ett dödsbo. Oj, jobbigt. Ni ser, materiella ting är inget man kan ta med sig i graven ändå så hon ville säkert att jag skulle ha den där spegeln.

Moving on.

Kylskåpsbilden är svartvit av en anledning. Det är rent tro mig (tjejen jag bor med lider av någon slags städmani), men det finns några aningen misstänksamma gula fläckar där till höger som jag besparar er. Jag vill med den här bilden demonstrera hur det ser ut när jag är inbetween checks”. Med andra ord, pengarna är nästintill slut och att fylla på kylskåpet är inte prio ett. Det ni ser på hylla ett är en rödlök. Hylla två från vänster: fem jordgubbar, en banan och en avokado. Det är ganska kul att se faktiskt. Jag och min “roomie” turas om att ha välfyllda hyllor. Just nu är hon “on a roll”, jag... not so much. Men snart vänder det! 

Nu måste jag göra mig i ordning. Ikväll ska jag iväg och skriva musik med två killar i en studio belägen mitt i Hollywood. Byggnaden som studion ligger i är enorm. Och väldigt rosa. Går inte att missa. Större delen av den här byggnaden är tom. Föregående hyresgäster hade en så kallad “weed shop” där. De sålde alltså marijuana. Men nu gör vi musik där. Only in America!

Hej på en stund.

Kärlek / m

det tar tid

big dreams small ass wallet

Och vinnaren av den mest ställda frågan är…

”När får vi höra din musik?”

Alright. Jag är inte den som släpper ny musik konstant, så det faller sig naturligt att det är just den frågan jag får höra mest. Det är dock en otroligt frustrerande fråga. Av två anledningar:

Ett. “Big dreams, small-ass wallet”. Det kostar pengar. Studiotid kostar pengar. Att anlita en producent kostar pengar. Att anlita musiker kostar pengar. Och om du är som jag, som kommer med halvklara låtar, behövs det ännu mer tid i studion tillsammans med producenten för att hitta rätt sound. Det krävs tid (utan stress!) som kan ägnas åt att leverera låtens budskap på bästa sätt. Om du inte har ett överflöd av pengar (eller känner någon som vill jobba gratis), tar hela den här processen längre tid helt enkelt. Jag har lärt mig att man får hitta andra lösningar. Om jag inte kan betala “up front”, kan jag komma överens med personen/personerna i fråga om att de får vissa rättigheter till min musik. Det finns alla möjliga sätt att gå tillväga. Kontentan är: jag har inte åsidosatta pengar till mitt soloprojekt. Jag gör vad jag kan när omständigheterna tillåter.

Två. Ingen vill släppa min musik mer än jag själv. Det har minst sagt varit en prövande tid att vara i den här branschen. För du ställs hela tiden inför frågan: ”Vem är du och vad är det du försöker göra?”. Alla kan släppa musik, men pratar vi kvantitet eller kvalitet? Ger singeln, EP:n eller albumet en bra representation av dig som artist? Jag kan definitivt säga att jag har känt av stressen och släppt musik som jag senare önskat jag hade ägnat mer tid åt. Jag kan dock inte ångra det helt, för jag lärde mig mycket av den processen också. Många gånger har jag stått i min egen väg. Tvekat och debatterat med mig själv. Jag har stannat upp mitt i en låt och tänkt ”nej jag låter inte bra, det känns krystat och inte alls som jag”. Andra gånger har jag bara inte känt mig tillräckligt inspirerad för att slutföra en halvklar låt. Perfektionist. Det är vad jag är.

Stressen kommer inifrån men också utifrån. Musikbranchen är som att leva i ett jävla hästlopp. Några bara rusar förbi, ibland varvar de en. Men det finns också några av oss som väljer att promenera, för att sedan galoppera, sedan springa, och sedan återgå till att promenera igen (du får ursäkta, jag kan inte de rätta ”hästtermerna”, du fattar vad jag menar).

Bortom dessa två punkter finns en annan sida (som också är lite smått irriterande) och det är att placeras in i fack. Det kanske stör mig för att jag faktiskt inte vet exakt vilket fack jag bör placeras in i. Ibland får jag frågan ”vem skulle du säga att du låter som?”. Inte fan vet jag, Mona Najib? Jag vill inte låta som någon annan. Jag lovade mig själv när jag flyttade till LA att inte jämföra mig med andra och att inte försöka låta som någon annan än mig själv. Vad vinner jag på det? Jag måste ju jobba med det jag har. Det är lättare sagt än gjort. Men. Handen på hjärtat, jag har verkligen försökt att fokusera på att bli den bästa versionen av mig själv - inte bara musikaliskt utan också som person.

Allt som jag har nämnt ovan kan liknas vid följande exempel:

Tänk dig hetsen av att försova sig. Stressen är enorm eller hur? Du vet knappt vart du ska börja. Du slänger på dig dina kläder snabbt som tusan. Kanske hinner du tänka ”det här känns inte helt hundra men skitsamma, jag måste dra nu”. Du kastar dig ut genom dörren och glömmer hälften av det du behövde ha med dig. Bara ren och total stress. Hela dagen går du runt och känner dig jävligt obekväm. Kläderna sitter för tajt och du svettas som en gris. Ditt förnuft var som bortblåst imorse så du satte på dig den där toppen (du vet den där som vi alla har, som vi vanligtvis sätter på oss och omedelbart tar av oss igen). ”Varför äger jag den här fortfarande?  Den är verkligen inte är jag”. Igenkänningsfaktor? 

Du fattar vart jag är på väg eller hur? Egentligen vet du ju vad som är du. Anledningen till att du vet, är för att du har testat dig fram. Du vet vilka kläder som passar just din kroppsform. Och när du har på dig något som du känner dig bekväm i, som du faktiskt genuint tycker om och kan stå för - ja då är det skitsamma vad alla andra tycker. Det är skitsamma om det är ”inne” eller inte. Du är nöjd. Du är du.

Det är detsamma med musik, i alla fall om du frågar mig. Min identitet som artist är ett resultat av att jag har testat mig fram. Det tog en stund för mig att hitta vart min sångröst faktiskt trivs. Det är ett pågående arbete som ständigt utvecklas. Min konstnärliga utveckling är starkt knuten till inspiration, som jag mestadels finner i min omgivning. För att knyta an till föregående exempel, klädstil: ”Den där tröjan är ball fast kanske med andra brallor”. Vi plockar här och var och skapar vår egen stil. Ju mer jag experimenterar och expanderar som artist- desto roligare är det! Så vad är det för vits med att släppa musik som må vara ”inne” men som inte alls resonerar med mig som artist? Det tog mig 26 år att samla mod och satsa på musiken. Så bråttom har jag inte.

Slutord. Trots frustration har jag förstås en sann kärlek till musiken. Det finns en otrolig glädje som totalt dödar alla negativa tankar. Annars skulle jag inte vara kvar och fortsätta göra det jag gör. Du håller säkert med, musik gör något med en. Det berör. Det är just den känslan som jag tar fast vid, som gör att jag inte kan eller vill ge upp.

Under de år jag som har jobbat med musik har jag verkligen förstått att allt har sin tid och plats. Visst, du måste ta för dig. Om du inte har ett team som aktivt marknadsför dig är det upp till dig. Du är ditt eget skivbolag så att säga. Men det handlar lika mycket om att bara “go with the flow” och inte kämpa emot. Vill du släppa musik kommer du också göra det, i sinom tid. För att svara på frågan som ställdes inledningsvis; det kommer ny musik innan det här årslutet om allt går som det ska. Så snälla, ha tålamod med mig. Det tar tid.

Kärlek / m