cykla ner i ån

IMG_6595.JPG.jpeg

Uppsala är lika med cyklar. Uppsala betyder också Fyrisån. Jag och min vän Maria lade ihop dessa två och grundade, så vitt jag vet, uttrycket ”cykla ner i ån”. Uttrycket användes när vi hade haft en skitdag, när vi hade gjort något pinsamt, när (för min del) höstångesten kom. När ångesten slog till, kändes det alltid lika frestande att ta cykeln och bege sig ner mot ån. Min gamla lägenhet låg nämligen alldeles intill, precis vid Skatteverket, så jag hade en skön liten nedförsbacke. Inte slottsbacken-style. Men tillräcklig för att få speed.

Nu har jag Echo Park Lake (se bild ovan). Ingen cykel. Men bil. Därav mitt nya (LA) uttryck ”köra ner i sjön”. Jag vet inte ens om jag kan kalla den en sjö, tror faktiskt att den är konstgjord. Hursomhelst. Den är trevlig. Den har näckrosor. Det finns små paddelbåtar som man kan hyra. Man kan ta en kaffe eller ta en springtur. Jag brukar ta en runda eller två där ibland.

Jag minns en morgontur särskilt väl. Det var som vanligt mycket trafik och långa köer hade bildats längs med sjön. Jag valde att ta det stora varvet, dvs. ytter-spåret som låg närmast vägen. Alltid när jag springer har jag tokhög musik i hörlurarna. På vis slipper jag höra mig själv flåsa. Där sprang jag, sådär lagom fort, med hög musik och fokuserad blick. Lite för fokuserad kanske eftersom jag inte lade märke till nivåskillnaden i marken. Helt plötsligt la jag en riktigt fet karate-vurpa. Inte en ”ojdå jag råkade snubbla lite” utan en ”nu jävlar ska allt och alla i närheten av mig följa med ner”. Jag tror att jag till och med (helt ofrivilligt) fick ur mig ett ”AAHH!”, innan handflatorna och knäna slog i marken. Ungefär här ville jag köra ner i sjön. Lyssna nu. Att ramla är inget nytt för mig, särskilt inte efter en 14-årig fotbollskarriär. Men en misslyckad och helt katastrofal självmåls-glidtackling är en fjärt i rymden jämfört med vurpan jag la, som för övrigt hela LA:s morgontrafik fick vittna. Hela grejen med att ramla när man är solo asså. Det är inte okej. Man kan liksom inte skratta och ”skoja bort” vurpan. Istället läggs prioritet på att ta sig upp snabbt som fan (och bortse från eventuella benbrott), borsta av sig och jogga vidare som att vurpan ingick i morgonrutinen. Skämt åsido. Smärtan kom faktiskt lite senare, när adrenalinet hade lagt sig. När jag var på andra sidan av sjön, långt bort från alla i bilkön, satte jag mig ner i gräset och försökte uppskatta skadorna på min kropp. Det visade sig vara lugnt. Några skrapsår bara. Trots den enorma pinsamheten av att ramla face first, tar jag mycket hellre en sån vurpa alla dagar i veckan än att få en lårkaka av min f.d. lagkamrat Nera Smajić. Ni som vet hur hon var på fotbollsplanen vet precis vad jag menar. Vacker och oskyldig som person, men freakin' “Bullet-Tooth Tony” på planen. Hänsynslös. Utmärkt om man spelade i samma lag. Inte lika kul som motståndare, vilket jag fick smakprov på under en träningsmatch. Hennes knä, rakt in i mitt lår. Ridå. Ner. 

Anyways. Nu till något annat.

Jag fick se ett första klipp från min kommande musikvideo. Wow. Den kommer bli riktigt häftig. Jag fattar fortfarande inte att det är jag som visas på skärmen. Jag har verkligen drömt om det här. Release planeras i höst, tillsammans med en ny hemsida. Det är hög tid för en uppdatering. Jag har nu en mapp med nya, fräscha bilder från min photo session med Eric, min extremt begåvade vän som är fotograf. Här nedan är en bild från när vi testade bakgrund och ljusinställningar. De faktiska bilderna (som ni kommer se på hemsidan) är helt magiska. Verkligen.

Okej. Back to work. På återseende gott folk!

Kärlek till er / m

FullSizeRender.jpg

outsiders

First off, vill jag gratulera min underbara mamma på födelsedagen! Mamma älskling, du är den viktigaste kvinnan i mitt liv. Tack för allt du har gjort för mig. Tack för att du fortfarande tar hand om mig. Tack för att du alltid är så stöttande. Du är en fenomenal kvinna! 

FullSizeRender.jpg

Mina föräldrar hade det inte lätt. Tre barn. I ett helt främmande land. Nu när jag är äldre förundras jag över vilket hästjobb det måste ha varit. Vi tre, mina bröder och jag, var rätt jävliga emellanåt. Vilket kanske inte kommer som en överraskning, vi var barn trots allt. Inte helt svenska barn, inte helt marockanska barn - utan något mittemellan. Under hela min barndom, och en del av min tonårstid, kändes det som att jag befann mig i något slags vakuum. Som att jag inte passade in någonstans. Jag minns att jag många gånger skämdes över mina föräldrar. Gud, det gör så ont att säga det för jag avgudar verkligen mina föräldrar. Men jag var barn, och att skämmas för sin mamma och pappa var väl inte ovanligt. Jag skämdes för att det kändes som att vi gjorde allt annorlunda. Allt vi gjorde var en invandrarversion av det korrekta, svenska sättet att göra saker, if that makes sense. Som att ta med fika till en gemensam tillställning, vilket för det mesta resulterade i att vi tog med ett överflöd av mat. ”Man ska inte snåla”, sa mamma. Inte så konstigt att hon tänkte så. När man får besök i Marocko är det inte ”en kaffe räcker” utan det blir istället heldags-häng med lunch, fika och middag. Kultur är kultur och det är inbäddat i vår identitet. Marockansk kultur handlar mycket om att ge och att visa omtanke genom att bistå med en restaurangmeny. Skämt åsido. Jag känner en otrolig tacksamhet för min mammas generositet. Det har varit en röd tråd genom hela min uppväxt. Det är verkligen beundransvärt att se vad min mamma har gjort för vår familj, för våra vänner och för totala främlingar.  

Min barndom, om än jäkligt förvirrande emellanåt, var trots allt riktigt, riktigt rolig. Nu kan jag se tillbaks och skratta arslet av mig, för det fanns så mycket som bara får mig att skaka på huvudet. Till exempel bilden nedan, (pause for reaction). Den är pretty damn awesome. Bilden är tagen någon gång efter att jag hade börjat spela fotboll. Det var min första cup och min första lagbild. Tro det eller ej, pannbandet och tajtsen kom med matchande klänning. FASHION! Jag minns att en av mina tränare tog mig åt sidan och sa att om jag skulle ha tajts på mig under shortsen, vore det bra att välja helt vita cykelbyxor.

IMG_6498.JPG

Jag tycker att jag och mina bröder växte upp till att bli helt okej asså. Det som ”räddade” oss var mina föräldrars vilja att anpassa sig till det svenska samhället. Nytt land. Nya regler. Följ dem. Visst, det fanns saker som inte alltid var lätta att deala med, och det fanns mycket som mina föräldrar hade kunnat ”tvinga” mig till att göra, eller inte göra. Min pappa brukar säga att de inte hade en aning om vad de gjorde när de uppfostrade oss, att de mestadels testade sig fram. Men det var aldrig en fråga om att inte låta mig spela fotboll, att inte satsa på musik. Tvärtom. Det var ”skit i vad alla andra tycker” och ”våga”.

Nu är jag över 30 år gammal, ogift och lever från dag till dag på mitt artisteri. Och fortfarande, samma stöd från min mamma och pappa. Jag menar, hur lyckligt lottad är inte jag? Och jag har även stöd från mina vänner. Många av dem i bilden ovan har jag fortfarande kontakt med idag: Lina, Bella, Madde och Lisa - ni har sett mig clowna runt sedan barnsben. Jag är så tacksam över att ni fortfarande finns i mitt liv. Kärlek till er. Kärlek till er alla som följer den här resan på avstånd. Ni gör mer än ni tror. 

Nu ska jag fortsätta skriva på en ny låt som jag började på igår. Hej på en stund!

Kärlek / m

break

Mt. Washington.JPG

Oj. Nu var det längesedan. Jag ber om ursäkt. Det har gått i ett sedan sista inlägget. Inte bara musik, utan en jäkla massa (oundvikliga) praktiska saker som jag inte ska tråka ut dig med.

Jag sitter återigen husvakt. Den här gången med en fantastisk utsikt över Mount Washington (bild ovan). Och min älskade storebror Imad är här på besök. Just nu är han någonstans söderut och härjar med sina vänner. Lika bra det eftersom ytterligare en skogsbrand har slagit till här. Askan låg som en vit filt över hela min bil imorse och himlen utgörs till stor del av ett tjock, grått rökmoln. Påminner lite om ett vulkanutbrott. Och solen då. Aldrig sett något liknande. Den är illröd. Det ser faktiskt helt otroligt ut. Det är lite domedags-feeling på det hela.

Att ha familj och vänner på besök är alltid lika kul. Oftast har de mycket bättre koll på alla turistgrejer än jag själv. Det blir väldigt uppenbart för mig (och dem, pga av min bristande kunskap) vilka områden jag känner till och inte känner till. Det är så förbannat utspritt alltihop vilket gör att man som LA-bo oftast rör sig i samma områden för det är bekvämt och nära. Sedan blir det inte så mycket mer utöver det. I alla fall inte för mig. Jag skulle säga att jag mestadels håller mig i Echo Park/Downtown (där jag bor), Hollywood, North Hollywood och Burbank. Då och då Santa Monica och Venice. Ytterst sällan West Hollywood. Så när förslagen på aktiviteter i obekanta områden rullar in hakar jag förstås på. 

För några månader sedan pratade jag och Imad om att åka till Sequoia National Forest. Du som följer mig på Instagram kanske har sett bilder från vårt lilla äventyr. Det varade i tre dagar och kan summeras med ett enda ord. Magiskt. Åk dit om du får chansen för tusan. Man inser hur liten och obetydlig man är. Alla problem glöms bort och man får andas frisk luft, vilket verkligen uppskattas eftersom LA i stort sett består av ett enda avgasmoln. Och nu förstås detta fantastiska rökmoln som valt att göra oss sällskap.

Vi började med att åka norrut för att besöka Sequoia och Trail of a 100 Giants. Sedan bar det av västerut mot Morro Bay och sedan söderut - förbi Pismo Beach, Malibu och några andra random ställen.

Här kommer några bilder som talar för sig själva (klicka på bild för att förstora):

Under resans gång blev det väldigt tydligt för mig hur tvåsidig jag är som person. En del av mig är fri, obrydd och vill prova nya saker hela tiden. Jag kan vara otroligt impulsiv och leva efter YOLO-regeln rätt bra skulle jag säga. Sedan har jag en sida av mig som är orolig och i stort behov av att ha kontroll. Jag får lite småångest när jag inte riktigt vet vad som komma skall. Vilket gör att min fantasi tenderar att skena iväg och skapa överdrivna (och högst overkliga) scenarion. Som att bli uppäten av en björn - ett orosmoment som dök upp under en hajk förra söndagen. Den morgonen var vi på jakt efter ett fantastiskt vattenfall (...tydligen, vi hittade det aldrig). Det visade sig att vi var de enda på plats, inte en bil eller människa syntes till. Under hela skogsvistelsen (just den morgonen och dagen innan) hade jag hållit utkik efter björnar.  Varje oidentifierat ljud ledde till en mindre hjärtattack. Oron var berättigad. Tydligen fanns det svartbjörnar i området, men det sades att dessa var skygga. I mitt huvud dock, föreställde jag mig grizzlybjörnar som skulle attackera Timothy Treadwell-style. Kändes som en helt ny version av “Grizzly Man. Ni som känner till Timothy Treadwell förstår vad jag menar. Ni som inte gör det, kolla den dokumentären omedelbart. Long story short: Dokumentären utgörs av Timothys videobloggar. Timothy (en jävla karaktär) trodde sig kunna kommunicera med de vilda grizzlybjörnarna och såg det som sin uppgift att skydda dem från omvärlden. Han bosatte sig därför i ett naturreservat i Alaska för att göra just detta. Spoiler alert: Det slutar med att han och hans flickvän blev uppätna av en grizzlybörn och det hela fångades på en av hans filmer. 

Jag vet, jag vet. Vi var inte i Alaska. Svartbjörnar är skygga och mycket mindre än grizzlybjörnar. Så risk för att bli uppäten var således inte stor. Men likt förbannat var jag orolig. När vi dessutom sprang på björnspillning var det tack och hej för mig. Jag la en 180 och tvingade mer eller mindre Imad att avsluta jakten på vattenfallet.

Nu är jag alltså tillbaks i LA och jag håller på med en massa datajobb som rör min låt Limbo. Det har blivit mycket mer datajobb än kreativt arbete den senaste tiden, vilket känns lite trist. Det är dock saker som behöver göras, så här sitter jag. För er som undrar: musikvideon har börjat klippas ihop, låten är i slutstadiet av att mixas och sedan ska den skickas in på mastering (sista skedet av produktionen). Jag gjorde en liten foto-session i går som ska bli singelomslag med mera. Det tar tid förstås. Och jag gör det mesta själv, vilket innebär att jag testar mig fram. Teknologi. Pray for me. Ny musik innan årsskiftet, det är målet. Så nu jobbar jag stenhårt mot det.

 Hoppas att ni har en fantastisk sommar, var ni än i världen befinner er!

Kärlek / m

varför?

Photo Cred Sarita Jaccard.JPG

Notera att det här inlägget skrevs innan händelsen i Dallas, som förstås var oerhört beklaglig. 

Måste ventilera. Den här veckan har varit tuff. Verkligheten av att leva i USA slog till hårt. Det är så lätt att se vad jag har tagit för givet hemma, när jag bor i ett land där vardag är att kryssa i en ruta om vilken etnicitet jag tillhör. Svenska men också marockanska är lika med “other”, om det intresserar dig vilken ruta som gäller för mig.

Jag refererar förstås till den gångna veckans skjutningar av afro-amerikaner. Inget nytt fenomen tyvärr. Skillnaden nu är att vi kan se det med egna ögon på Instagram. Jag har aldrig riktigt förstått omfattningen av den diskriminering som afro-amerikaner har fått utstå och fortfarande får utstå efter slaveriets framfart, sådär 100+ år efter att det avskaffades. Den knutna näven i fickan ersattes för länge sedan mot en höjd näve i skyn. Det råder frustration och ilska, känslorna går nästan att ta på. Folk har fått nog nu. Den brutalitet och vårdslöshet som vi gång på gång vittnat inom poliskåren har varit häpnadsväckande. Minst sagt. Don’t get me wrong, jag har stor respekt för poliser. Herregud, de riskerar sina liv för oss varje dag. En av mina bästa vänner hemma i Sverige är polis. Självklart är jag tacksam. Självklart räknar jag med dem i en nödsituation. De står bokstavligt talat mellan liv och död. Naturligtvis förväntar mig också mycket av dem. Jag förväntar mig att de har som mål att i varje situation försöka undvika att använda sina tjänstevapen. Att till varje pris hålla människor vid liv. Min frustration, som jag delar med så många andra, är att det i majoriteten av de dödskjutningar vi sett av afro-amerikaner den senaste tiden, har handlat om maktmissbruk. Så många gånger hade händelserna kunnat hanterats annorlunda. Bättre. Rättvisare. 

Inte nog med att dessa incidenter händer överhuvudtaget, det är också oroväckande att jag nu lever så nära den här rädslan. Min pojkvän är afro-amerikan, en av de mest godhjärtade människorna jag känner. Så du kanske förstår att det är personligt nu. Ett litet missförstånd, en liten kommentar skulle kunna få förödande konsekvenser. Jag vet att poliser inte är ute efter att shoot to kill”, förutom enstaka undantag. Jag förundras dock över hur så många av dessa så kallade ”ingripanden” slutat så tragiskt. Fall efter fall ser vi samma sak, vilket i slutändan resulterar i frågan: varför?

Jag orkar liksom inte bli tok-politisk. Jag är väl medveten om att skit händer överallt, att de händer människor av alla etniciteter. Det finns dock en stor lärdom, en påminnelse snarare, som kan appliceras här - bortom blod, tårar och orättvisor. Någonting som du faktiskt kan kontrollera och kan göra varje dag. Och det är att ta hand om dina nära och kära. Tala om för dem en gång för mycket (if there is such a thing), hur mycket du älskar dem, hur mycket du uppskattar dem, hur fina de är och hur glad du är över att ha dem i ditt liv. Gör det bara, ta det inte för givet. 

Oförutsägbarheten skrämmer. Jag är inte afro-amerikan, men just den rädslan kan jag förstå. Med det sagt tänker jag absolut inte leva i rädsla. Inte min pojkvän heller. Vi hoppas att polisen här visar att det finns ett stort hjärta inom kåren. Vi hoppas att de ställer saker och ting tillrätta. Och inte minst hoppas vi att ansvariga ställs inför rätta. Vi håller tummarna för förändring. Vi håller hårt. 

Kärlek / m

kulturskillnad

FullSizeRender-2.jpg

En riktigt fet fördel med att känna folk som har hus här i Los Angeles, är att de ibland ber en sitta husvakt. Nu är det sommar och förfrågningarna rullar in. Jag menar, air conditioning. King size säng. Takterass med magisk utsikt. Eh. Ja tack. Den kommande veckan kommer jag att bo i Eagle Rock tillsammans med två hundar, två katter och en hamster. Fenomenalt.

Det är rätt galet att se vilket kontaktnät jag har byggt upp här i LA. Jag kom hit utan att känna en kotte. Nu har jag ett helt nätverk. Familjen som bor här i Eagle Rock lärde jag känna helt random efter att vi kom i kontakt med varandra på nätet. Via dem har det blivit snöbollseffekten på allt. Någon känner någon som känner en annan etc. Och alla är så trevliga. Vilket jag helt ärligt inte var ett fan av min första tid i USA. Jag tyckte det kändes så falskt och överdrivet. Som att de inte riktigt menade vad de sa. Jag störde mig något otroligt på wow, that's so awesome” eller oh my gosh you're amazing”. Herregud. Lugn nu.

Nu när jag har bott här ett tag föredrar jag det falska” över det reserverade, tillbakadragna beteendet som råder hemma i Sverige. Jag säger inte att alla är kalla och otrevliga men det är definitivt skillnad. De senaste gångerna jag har varit hemma har mitt tålamod verkligen testats. Enkla grejer som att säga hej till någon som fullständigt ignorerar en, eller att hålla upp dörren åt någon som inte tackar. Det förekommer överallt jag vet, men dörrgrejen klarar jag bara inte av. Nu senast när jag var hemma hade mamma, pappa och jag fikat på Ofvandahls i Uppsala. Jag höll upp dörren åt dem och plötsligt väljer en kille att helt bekymmerslöst traska förbi medan jag stod där och höll upp dörren. Vänta nu. Jobbar jag här? Inte ett ord. Inte en blick av tacksamhet. Jag hade sån jäkla lust att slita han i ärmen och putta tillbaka honom genom dörren men hejdade mig förstås. Istället blev det ett högljutt och välartikulerat VARSÅGOD.

Kulturskillnaden har satt sina spår, särskilt i min förmåga att konversera med totala främlingar. Jag minns ett besök till Willys, kort efter min hemkost från en 9 månaders vistelse i LA. Den okände mannen och jag stod bland grönsakerna och jag lutade mig över och sa lite klämkäckt: ”svårt att hitta den rätta eller hur?”. Han liksom jag stod och kände på avokado i jakt på den mest mogna. När jag säger att jag inte fick någon som helst reaktion från honom menar jag absolut zero. Nada. Och jag fattar. Alla vill inte alltid småprata med folk de inte känner. Jag har blivit bra mycket mer framåt och öppen sedan min flytt till USA och jag måste säga att jag tycker det är uppfriskande att vara överdrivet trevlig. Hellre det än det motsatta.

Om ett par veckor ska jag sitta husvakt igen. Då blir det i Mount Washington. Terass även där. Ja tack. Fank you, fank you. Dessutom kommer min storebror på besök snart. Mycket att se framemot!

Nu är det dags för morgonpromenad. Hej på en stund!

Kärlek / m