cykla ner i ån

IMG_6595.JPG.jpeg

Uppsala är lika med cyklar. Uppsala betyder också Fyrisån. Jag och min vän Maria lade ihop dessa två och grundade, så vitt jag vet, uttrycket ”cykla ner i ån”. Uttrycket användes när vi hade haft en skitdag, när vi hade gjort något pinsamt, när (för min del) höstångesten kom. När ångesten slog till, kändes det alltid lika frestande att ta cykeln och bege sig ner mot ån. Min gamla lägenhet låg nämligen alldeles intill, precis vid Skatteverket, så jag hade en skön liten nedförsbacke. Inte slottsbacken-style. Men tillräcklig för att få speed.

Nu har jag Echo Park Lake (se bild ovan). Ingen cykel. Men bil. Därav mitt nya (LA) uttryck ”köra ner i sjön”. Jag vet inte ens om jag kan kalla den en sjö, tror faktiskt att den är konstgjord. Hursomhelst. Den är trevlig. Den har näckrosor. Det finns små paddelbåtar som man kan hyra. Man kan ta en kaffe eller ta en springtur. Jag brukar ta en runda eller två där ibland.

Jag minns en morgontur särskilt väl. Det var som vanligt mycket trafik och långa köer hade bildats längs med sjön. Jag valde att ta det stora varvet, dvs. ytter-spåret som låg närmast vägen. Alltid när jag springer har jag tokhög musik i hörlurarna. På vis slipper jag höra mig själv flåsa. Där sprang jag, sådär lagom fort, med hög musik och fokuserad blick. Lite för fokuserad kanske eftersom jag inte lade märke till nivåskillnaden i marken. Helt plötsligt la jag en riktigt fet karate-vurpa. Inte en ”ojdå jag råkade snubbla lite” utan en ”nu jävlar ska allt och alla i närheten av mig följa med ner”. Jag tror att jag till och med (helt ofrivilligt) fick ur mig ett ”AAHH!”, innan handflatorna och knäna slog i marken. Ungefär här ville jag köra ner i sjön. Lyssna nu. Att ramla är inget nytt för mig, särskilt inte efter en 14-årig fotbollskarriär. Men en misslyckad och helt katastrofal självmåls-glidtackling är en fjärt i rymden jämfört med vurpan jag la, som för övrigt hela LA:s morgontrafik fick vittna. Hela grejen med att ramla när man är solo asså. Det är inte okej. Man kan liksom inte skratta och ”skoja bort” vurpan. Istället läggs prioritet på att ta sig upp snabbt som fan (och bortse från eventuella benbrott), borsta av sig och jogga vidare som att vurpan ingick i morgonrutinen. Skämt åsido. Smärtan kom faktiskt lite senare, när adrenalinet hade lagt sig. När jag var på andra sidan av sjön, långt bort från alla i bilkön, satte jag mig ner i gräset och försökte uppskatta skadorna på min kropp. Det visade sig vara lugnt. Några skrapsår bara. Trots den enorma pinsamheten av att ramla face first, tar jag mycket hellre en sån vurpa alla dagar i veckan än att få en lårkaka av min f.d. lagkamrat Nera Smajić. Ni som vet hur hon var på fotbollsplanen vet precis vad jag menar. Vacker och oskyldig som person, men freakin' “Bullet-Tooth Tony” på planen. Hänsynslös. Utmärkt om man spelade i samma lag. Inte lika kul som motståndare, vilket jag fick smakprov på under en träningsmatch. Hennes knä, rakt in i mitt lår. Ridå. Ner. 

Anyways. Nu till något annat.

Jag fick se ett första klipp från min kommande musikvideo. Wow. Den kommer bli riktigt häftig. Jag fattar fortfarande inte att det är jag som visas på skärmen. Jag har verkligen drömt om det här. Release planeras i höst, tillsammans med en ny hemsida. Det är hög tid för en uppdatering. Jag har nu en mapp med nya, fräscha bilder från min photo session med Eric, min extremt begåvade vän som är fotograf. Här nedan är en bild från när vi testade bakgrund och ljusinställningar. De faktiska bilderna (som ni kommer se på hemsidan) är helt magiska. Verkligen.

Okej. Back to work. På återseende gott folk!

Kärlek till er / m

FullSizeRender.jpg