outsiders

First off, vill jag gratulera min underbara mamma på födelsedagen! Mamma älskling, du är den viktigaste kvinnan i mitt liv. Tack för allt du har gjort för mig. Tack för att du fortfarande tar hand om mig. Tack för att du alltid är så stöttande. Du är en fenomenal kvinna! 

FullSizeRender.jpg

Mina föräldrar hade det inte lätt. Tre barn. I ett helt främmande land. Nu när jag är äldre förundras jag över vilket hästjobb det måste ha varit. Vi tre, mina bröder och jag, var rätt jävliga emellanåt. Vilket kanske inte kommer som en överraskning, vi var barn trots allt. Inte helt svenska barn, inte helt marockanska barn - utan något mittemellan. Under hela min barndom, och en del av min tonårstid, kändes det som att jag befann mig i något slags vakuum. Som att jag inte passade in någonstans. Jag minns att jag många gånger skämdes över mina föräldrar. Gud, det gör så ont att säga det för jag avgudar verkligen mina föräldrar. Men jag var barn, och att skämmas för sin mamma och pappa var väl inte ovanligt. Jag skämdes för att det kändes som att vi gjorde allt annorlunda. Allt vi gjorde var en invandrarversion av det korrekta, svenska sättet att göra saker, if that makes sense. Som att ta med fika till en gemensam tillställning, vilket för det mesta resulterade i att vi tog med ett överflöd av mat. ”Man ska inte snåla”, sa mamma. Inte så konstigt att hon tänkte så. När man får besök i Marocko är det inte ”en kaffe räcker” utan det blir istället heldags-häng med lunch, fika och middag. Kultur är kultur och det är inbäddat i vår identitet. Marockansk kultur handlar mycket om att ge och att visa omtanke genom att bistå med en restaurangmeny. Skämt åsido. Jag känner en otrolig tacksamhet för min mammas generositet. Det har varit en röd tråd genom hela min uppväxt. Det är verkligen beundransvärt att se vad min mamma har gjort för vår familj, för våra vänner och för totala främlingar.  

Min barndom, om än jäkligt förvirrande emellanåt, var trots allt riktigt, riktigt rolig. Nu kan jag se tillbaks och skratta arslet av mig, för det fanns så mycket som bara får mig att skaka på huvudet. Till exempel bilden nedan, (pause for reaction). Den är pretty damn awesome. Bilden är tagen någon gång efter att jag hade börjat spela fotboll. Det var min första cup och min första lagbild. Tro det eller ej, pannbandet och tajtsen kom med matchande klänning. FASHION! Jag minns att en av mina tränare tog mig åt sidan och sa att om jag skulle ha tajts på mig under shortsen, vore det bra att välja helt vita cykelbyxor.

IMG_6498.JPG

Jag tycker att jag och mina bröder växte upp till att bli helt okej asså. Det som ”räddade” oss var mina föräldrars vilja att anpassa sig till det svenska samhället. Nytt land. Nya regler. Följ dem. Visst, det fanns saker som inte alltid var lätta att deala med, och det fanns mycket som mina föräldrar hade kunnat ”tvinga” mig till att göra, eller inte göra. Min pappa brukar säga att de inte hade en aning om vad de gjorde när de uppfostrade oss, att de mestadels testade sig fram. Men det var aldrig en fråga om att inte låta mig spela fotboll, att inte satsa på musik. Tvärtom. Det var ”skit i vad alla andra tycker” och ”våga”.

Nu är jag över 30 år gammal, ogift och lever från dag till dag på mitt artisteri. Och fortfarande, samma stöd från min mamma och pappa. Jag menar, hur lyckligt lottad är inte jag? Och jag har även stöd från mina vänner. Många av dem i bilden ovan har jag fortfarande kontakt med idag: Lina, Bella, Madde och Lisa - ni har sett mig clowna runt sedan barnsben. Jag är så tacksam över att ni fortfarande finns i mitt liv. Kärlek till er. Kärlek till er alla som följer den här resan på avstånd. Ni gör mer än ni tror. 

Nu ska jag fortsätta skriva på en ny låt som jag började på igår. Hej på en stund!

Kärlek / m