break

Mt. Washington.JPG

Oj. Nu var det längesedan. Jag ber om ursäkt. Det har gått i ett sedan sista inlägget. Inte bara musik, utan en jäkla massa (oundvikliga) praktiska saker som jag inte ska tråka ut dig med.

Jag sitter återigen husvakt. Den här gången med en fantastisk utsikt över Mount Washington (bild ovan). Och min älskade storebror Imad är här på besök. Just nu är han någonstans söderut och härjar med sina vänner. Lika bra det eftersom ytterligare en skogsbrand har slagit till här. Askan låg som en vit filt över hela min bil imorse och himlen utgörs till stor del av ett tjock, grått rökmoln. Påminner lite om ett vulkanutbrott. Och solen då. Aldrig sett något liknande. Den är illröd. Det ser faktiskt helt otroligt ut. Det är lite domedags-feeling på det hela.

Att ha familj och vänner på besök är alltid lika kul. Oftast har de mycket bättre koll på alla turistgrejer än jag själv. Det blir väldigt uppenbart för mig (och dem, pga av min bristande kunskap) vilka områden jag känner till och inte känner till. Det är så förbannat utspritt alltihop vilket gör att man som LA-bo oftast rör sig i samma områden för det är bekvämt och nära. Sedan blir det inte så mycket mer utöver det. I alla fall inte för mig. Jag skulle säga att jag mestadels håller mig i Echo Park/Downtown (där jag bor), Hollywood, North Hollywood och Burbank. Då och då Santa Monica och Venice. Ytterst sällan West Hollywood. Så när förslagen på aktiviteter i obekanta områden rullar in hakar jag förstås på. 

För några månader sedan pratade jag och Imad om att åka till Sequoia National Forest. Du som följer mig på Instagram kanske har sett bilder från vårt lilla äventyr. Det varade i tre dagar och kan summeras med ett enda ord. Magiskt. Åk dit om du får chansen för tusan. Man inser hur liten och obetydlig man är. Alla problem glöms bort och man får andas frisk luft, vilket verkligen uppskattas eftersom LA i stort sett består av ett enda avgasmoln. Och nu förstås detta fantastiska rökmoln som valt att göra oss sällskap.

Vi började med att åka norrut för att besöka Sequoia och Trail of a 100 Giants. Sedan bar det av västerut mot Morro Bay och sedan söderut - förbi Pismo Beach, Malibu och några andra random ställen.

Här kommer några bilder som talar för sig själva (klicka på bild för att förstora):

Under resans gång blev det väldigt tydligt för mig hur tvåsidig jag är som person. En del av mig är fri, obrydd och vill prova nya saker hela tiden. Jag kan vara otroligt impulsiv och leva efter YOLO-regeln rätt bra skulle jag säga. Sedan har jag en sida av mig som är orolig och i stort behov av att ha kontroll. Jag får lite småångest när jag inte riktigt vet vad som komma skall. Vilket gör att min fantasi tenderar att skena iväg och skapa överdrivna (och högst overkliga) scenarion. Som att bli uppäten av en björn - ett orosmoment som dök upp under en hajk förra söndagen. Den morgonen var vi på jakt efter ett fantastiskt vattenfall (...tydligen, vi hittade det aldrig). Det visade sig att vi var de enda på plats, inte en bil eller människa syntes till. Under hela skogsvistelsen (just den morgonen och dagen innan) hade jag hållit utkik efter björnar.  Varje oidentifierat ljud ledde till en mindre hjärtattack. Oron var berättigad. Tydligen fanns det svartbjörnar i området, men det sades att dessa var skygga. I mitt huvud dock, föreställde jag mig grizzlybjörnar som skulle attackera Timothy Treadwell-style. Kändes som en helt ny version av “Grizzly Man. Ni som känner till Timothy Treadwell förstår vad jag menar. Ni som inte gör det, kolla den dokumentären omedelbart. Long story short: Dokumentären utgörs av Timothys videobloggar. Timothy (en jävla karaktär) trodde sig kunna kommunicera med de vilda grizzlybjörnarna och såg det som sin uppgift att skydda dem från omvärlden. Han bosatte sig därför i ett naturreservat i Alaska för att göra just detta. Spoiler alert: Det slutar med att han och hans flickvän blev uppätna av en grizzlybörn och det hela fångades på en av hans filmer. 

Jag vet, jag vet. Vi var inte i Alaska. Svartbjörnar är skygga och mycket mindre än grizzlybjörnar. Så risk för att bli uppäten var således inte stor. Men likt förbannat var jag orolig. När vi dessutom sprang på björnspillning var det tack och hej för mig. Jag la en 180 och tvingade mer eller mindre Imad att avsluta jakten på vattenfallet.

Nu är jag alltså tillbaks i LA och jag håller på med en massa datajobb som rör min låt Limbo. Det har blivit mycket mer datajobb än kreativt arbete den senaste tiden, vilket känns lite trist. Det är dock saker som behöver göras, så här sitter jag. För er som undrar: musikvideon har börjat klippas ihop, låten är i slutstadiet av att mixas och sedan ska den skickas in på mastering (sista skedet av produktionen). Jag gjorde en liten foto-session i går som ska bli singelomslag med mera. Det tar tid förstås. Och jag gör det mesta själv, vilket innebär att jag testar mig fram. Teknologi. Pray for me. Ny musik innan årsskiftet, det är målet. Så nu jobbar jag stenhårt mot det.

 Hoppas att ni har en fantastisk sommar, var ni än i världen befinner er!

Kärlek / m