varför?

Photo Cred Sarita Jaccard.JPG

Notera att det här inlägget skrevs innan händelsen i Dallas, som förstås var oerhört beklaglig. 

Måste ventilera. Den här veckan har varit tuff. Verkligheten av att leva i USA slog till hårt. Det är så lätt att se vad jag har tagit för givet hemma, när jag bor i ett land där vardag är att kryssa i en ruta om vilken etnicitet jag tillhör. Svenska men också marockanska är lika med “other”, om det intresserar dig vilken ruta som gäller för mig.

Jag refererar förstås till den gångna veckans skjutningar av afro-amerikaner. Inget nytt fenomen tyvärr. Skillnaden nu är att vi kan se det med egna ögon på Instagram. Jag har aldrig riktigt förstått omfattningen av den diskriminering som afro-amerikaner har fått utstå och fortfarande får utstå efter slaveriets framfart, sådär 100+ år efter att det avskaffades. Den knutna näven i fickan ersattes för länge sedan mot en höjd näve i skyn. Det råder frustration och ilska, känslorna går nästan att ta på. Folk har fått nog nu. Den brutalitet och vårdslöshet som vi gång på gång vittnat inom poliskåren har varit häpnadsväckande. Minst sagt. Don’t get me wrong, jag har stor respekt för poliser. Herregud, de riskerar sina liv för oss varje dag. En av mina bästa vänner hemma i Sverige är polis. Självklart är jag tacksam. Självklart räknar jag med dem i en nödsituation. De står bokstavligt talat mellan liv och död. Naturligtvis förväntar mig också mycket av dem. Jag förväntar mig att de har som mål att i varje situation försöka undvika att använda sina tjänstevapen. Att till varje pris hålla människor vid liv. Min frustration, som jag delar med så många andra, är att det i majoriteten av de dödskjutningar vi sett av afro-amerikaner den senaste tiden, har handlat om maktmissbruk. Så många gånger hade händelserna kunnat hanterats annorlunda. Bättre. Rättvisare. 

Inte nog med att dessa incidenter händer överhuvudtaget, det är också oroväckande att jag nu lever så nära den här rädslan. Min pojkvän är afro-amerikan, en av de mest godhjärtade människorna jag känner. Så du kanske förstår att det är personligt nu. Ett litet missförstånd, en liten kommentar skulle kunna få förödande konsekvenser. Jag vet att poliser inte är ute efter att shoot to kill”, förutom enstaka undantag. Jag förundras dock över hur så många av dessa så kallade ”ingripanden” slutat så tragiskt. Fall efter fall ser vi samma sak, vilket i slutändan resulterar i frågan: varför?

Jag orkar liksom inte bli tok-politisk. Jag är väl medveten om att skit händer överallt, att de händer människor av alla etniciteter. Det finns dock en stor lärdom, en påminnelse snarare, som kan appliceras här - bortom blod, tårar och orättvisor. Någonting som du faktiskt kan kontrollera och kan göra varje dag. Och det är att ta hand om dina nära och kära. Tala om för dem en gång för mycket (if there is such a thing), hur mycket du älskar dem, hur mycket du uppskattar dem, hur fina de är och hur glad du är över att ha dem i ditt liv. Gör det bara, ta det inte för givet. 

Oförutsägbarheten skrämmer. Jag är inte afro-amerikan, men just den rädslan kan jag förstå. Med det sagt tänker jag absolut inte leva i rädsla. Inte min pojkvän heller. Vi hoppas att polisen här visar att det finns ett stort hjärta inom kåren. Vi hoppas att de ställer saker och ting tillrätta. Och inte minst hoppas vi att ansvariga ställs inför rätta. Vi håller tummarna för förändring. Vi håller hårt. 

Kärlek / m