kulturskillnad

FullSizeRender-2.jpg

En riktigt fet fördel med att känna folk som har hus här i Los Angeles, är att de ibland ber en sitta husvakt. Nu är det sommar och förfrågningarna rullar in. Jag menar, air conditioning. King size säng. Takterass med magisk utsikt. Eh. Ja tack. Den kommande veckan kommer jag att bo i Eagle Rock tillsammans med två hundar, två katter och en hamster. Fenomenalt.

Det är rätt galet att se vilket kontaktnät jag har byggt upp här i LA. Jag kom hit utan att känna en kotte. Nu har jag ett helt nätverk. Familjen som bor här i Eagle Rock lärde jag känna helt random efter att vi kom i kontakt med varandra på nätet. Via dem har det blivit snöbollseffekten på allt. Någon känner någon som känner en annan etc. Och alla är så trevliga. Vilket jag helt ärligt inte var ett fan av min första tid i USA. Jag tyckte det kändes så falskt och överdrivet. Som att de inte riktigt menade vad de sa. Jag störde mig något otroligt på wow, that's so awesome” eller oh my gosh you're amazing”. Herregud. Lugn nu.

Nu när jag har bott här ett tag föredrar jag det falska” över det reserverade, tillbakadragna beteendet som råder hemma i Sverige. Jag säger inte att alla är kalla och otrevliga men det är definitivt skillnad. De senaste gångerna jag har varit hemma har mitt tålamod verkligen testats. Enkla grejer som att säga hej till någon som fullständigt ignorerar en, eller att hålla upp dörren åt någon som inte tackar. Det förekommer överallt jag vet, men dörrgrejen klarar jag bara inte av. Nu senast när jag var hemma hade mamma, pappa och jag fikat på Ofvandahls i Uppsala. Jag höll upp dörren åt dem och plötsligt väljer en kille att helt bekymmerslöst traska förbi medan jag stod där och höll upp dörren. Vänta nu. Jobbar jag här? Inte ett ord. Inte en blick av tacksamhet. Jag hade sån jäkla lust att slita han i ärmen och putta tillbaka honom genom dörren men hejdade mig förstås. Istället blev det ett högljutt och välartikulerat VARSÅGOD.

Kulturskillnaden har satt sina spår, särskilt i min förmåga att konversera med totala främlingar. Jag minns ett besök till Willys, kort efter min hemkost från en 9 månaders vistelse i LA. Den okände mannen och jag stod bland grönsakerna och jag lutade mig över och sa lite klämkäckt: ”svårt att hitta den rätta eller hur?”. Han liksom jag stod och kände på avokado i jakt på den mest mogna. När jag säger att jag inte fick någon som helst reaktion från honom menar jag absolut zero. Nada. Och jag fattar. Alla vill inte alltid småprata med folk de inte känner. Jag har blivit bra mycket mer framåt och öppen sedan min flytt till USA och jag måste säga att jag tycker det är uppfriskande att vara överdrivet trevlig. Hellre det än det motsatta.

Om ett par veckor ska jag sitta husvakt igen. Då blir det i Mount Washington. Terass även där. Ja tack. Fank you, fank you. Dessutom kommer min storebror på besök snart. Mycket att se framemot!

Nu är det dags för morgonpromenad. Hej på en stund!

Kärlek / m