från söndagsdepp till söndagspepp

FullSizeRender-1.jpg

First off. Jag trodde jag var först med att komma på rubriken ovan men det var jag ej. Besvikelsen asså.

Nu till dagens.

En gång i tiden led jag av en otrolig söndagsångest. Det var förstås starkt förknippat med behovet av att kliva upp tidigt och jobba nästkommande morgon. Numera är alla dagar och inga dagar söndagar och måndagar (ah... the life of an artist). Just idag är det söndag och ångesten är obefintlig. Jag sitter på ett fik i en bokaffär precis intill Echo Park Lake. Ett stenkast från min lägenhet. Okej inte ett stenkast, more like tio minuters bilväg men det är nära med amerikanska mått mätt. Älskar det här stället. Det är hipsterville for sure. Vid bordet bredvid mig sitter en tjej och målar. Hon har blått hår och en rosa t-shirt med en treögd figur på. Killen lite längre bort har armarna täckta av tatueringar. Han sitter och kollar på sin lur och småler. En annan tjej sitter med ett sånt där gult anteckningsblock som man alltid ser i amerikanska filmer och serier (varför så gult?). Det hänger abstrakt konst på väggarna och den svenske artisten José Gonzáles magiska röst spelas ur högtalarna. Jag försöker motstå frestelsen att resa mig och skrika ”SVERIGE!” (med hejarklacksröst). Men väljer att släppa den tanken omedelbart.  Jag är stolt över att vara svensk. Och jag måste erkänna att jag forfarande blir väldigt exalterad när jag springer på andra svenskar i Los Angeles. Numera vet jag att det finns gott om svenskar här, men hade ingen aning om det år 2011 när jag flyttade hit. Jag minns mitt första besök till IKEA i Burbank. Vid entrén hälsades jag välkommen av Nils från Sverige (Nils liksom!). Tummen upp till personen som kom på den idén. I alla fall. Väl framme i sovrumsavdelningen hörde jag ett par tjejer prata svenska och jag kunde liksom inte hålla mig. ”Hej hej! Jag är också från Sverige!” utbrast jag, följt av ett litet awkward skratt. Som en riktig jävla nörd. De kollade förvånat på mig och sedan på varandra. Lite smått besviken traskade jag vidare. Jag tror att jag tycker det är kul för att ingen någonsin anar att jag är från Sverige. Många amerikaner chockas förstås eftersom jag inte direkt har den där typiska vikinga-looken. Följdfrågan är oftast “yeah but where are you really from?”

Jag har faktiskt en (aningen störd) förhoppning om att någon en vacker dag misstar mig för att vara amerikan, och helt bekymmerslöst börjar snacka skit om mig på svenska. Till deras stora förvåning vänder mig om och lägger en riktigt clever kommentar (på svenska förstås) för att sedan, helt jävla iskallt, vända mig om igen. Oj oj oj. Som taget ur en film ba.

Fantasin skenar iväg ibland som du ser. Tillbaks till fiket. 

Jag brukar komma hit med min dator, dricka en kopp te och sitta och jobba. Eller så skippar jag datorn och kör dagbok. Eller så skriver jag låttexter. Det är en skön miljö. En kreativ miljö. Ibland letar jag inspiration genom att låta ögonen vandra bland hyllorna. Vilka grejer man kan komma på bara genom att läsa boktitlar. Om du någonsin är på besök kan jag starkt rekommendera “Stories”, som fiket heter.

FullSizeRender-2.jpg

Jag tänkte fortsätta på temat Echo Park i söndagens inlägg. Då får du se var och hur jag bor. Så håll utkik. Förresten, om du diggar min blogg är du mer än välkommen att följa. Det gör du genom att klicka på ”följ” på förstasidan av bloggen (nere i högra hörnet).  På så vis får du en e-postnotifikation varje gång ett nytt inlägg publiceras. Några av er har redan hakat på vilket gläder mig innerligt. Tack snälla för det. 

Nu ska jag sätta mig och pilla på en låt som jag håller på att skriva med mina två europeiska bröder, en fransman och en tysk. Just nu heter låten “Berber Nomad Freedom Hobo Song” (jag kommer naturligtvis ej behålla den sångtiteln). Det är en låt med marockanska inslag. Vi har samplat marockanska trummor och sedan byggt vår egen groove runtomkring. Jag måste klura ut vers två och kanske ett stick. Så. Mot Sherwoodskogen! Nu måste jag jobba.

Kärlek / m