jag får betala i tårar

Mona Najib - Eric Wallace

För ett år sedan skrev jag låten “Limbo”. En låt som växte fram under en period då jag väntade på svar från den amerikanska ambassaden om mitt artistvisum. Limbo betyder för övrigt ett ”mellantillstånd mellan himmel och helvete” (ne.se). Vilket perfekt beskriver mitt sinnestillstånd under den här tiden. Under större delen av 2014 var jag hemma i Sverige eftersom mitt studentvisum hade gått ut. Samma år hade jag inlett en ansökan om ett artistvisum som skulle ge mig tre år i USA. Jag minns känslan av total kaos när jag läste igenom listan av kriterier som behövde uppfyllas. Det var otroligt överväldigande. Så jag tog hjälp av en advokat i Los Angeles. Tillsammans började vi sätta ihop mitt “case” på cirka 400 sidor som skulle spegla min karriär so far. Det behövdes även en treårig gig-plan samt rekommendationsbrev från framstående artister i musikbranschen. Det här vara bara en del av det som krävdes. Du kan säkert räkna ut att allt som har med invandring till USA att göra, mestadels innebär långa och påfrestande ansökningsprocesser. Jag vet inte hur många gånger jag bröt ihop. Jag visste att jag ville tillbaks till LA, men vägen dit kändes lång och väldigt tveksam emellanåt.

Det var en förstås en fråga om trygghet och risktagande. Är det värt det? Kommer jag få ihop det ekonomiskt? Hur ska jag lyckas nå fram med min musik? Alternativet var att stanna hemma, fortsätta jobba halvtid, fortsätta kötta på som artist. Och visst, det skulle väl gå. Men mina år i LA hade förändrat mig. Jag var inte densamma. Musik hade fått en helt annan innebörd. Och min dröm om att sjunga likaså. Det var inte längre något abstrakt. Det var väldigt verkligt och väldigt konkret.

Musikskolan som jag hade gått på (som också var anledningen till att jag flyttade i första taget) hade introducerat en helt ny värld. Jag lärde mig musikteori, om musikens historia och jag fick en introduktion till nya genrer. Jag hade till exempel aldrig sjungit jazz eller blues förut. Jag var helt såld. Min tid på musikskolan (LACM som den nu heter) var en “eye-opener”. Herregud. Jag var så dedikerad. Jag var i skolan 24/7. Det var ett år som resulterade i en stor musikaliskt utveckling.

På ett personligt plan skedde något jag länge hade väntat på. Jag växte något enormt i mitt självförtroende. Här var jag, en total främling i ett nytt land. Det var så otroligt uppfriskande att bara smälta in, att bara få vara “Mona from Sweden”. Likt min pappa som ville bort från Marocko, ville jag bort från Sverige. Inte för att jag saknade betydelsefulla människor i mitt liv. Utan för att jag hela mitt liv känt “there’s more to life than this”. När jag flyttade var jag 26 år gammal. Det fanns inget jobb eller relation som höll mig kvar. Jag var otroligt rastlös. Otroligt osäker på mig själv. Jag skulle faktiskt kunna gå så långt som att säga att jag inte älskade mig själv. Så flytten till LA var ett kvitto på att det faktiskt fanns en vilja att göra något för mig själv. Det var inget jag gjorde för att behaga någon annan. Jag bevisade för mig själv att jag var kapabel att ta kontroll över mitt eget liv. Jag kunde påverka min framtid och jag hade makt att tysta demonerna som länge hade spökat i min hjärna. Det var tack vare den här beslutsamheten som kärleken till mig själv äntligen började växa.

Flytten - både första gången för att gå på musikskola och andra gången för artistvisumet (som för övrigt blev godkänt) - var inte så svår rent praktiskt. Men desto svårare emotionellt. Nu har jag varit tillbaks i LA i över ett år. Det är här jag vill vara. I musikens Mecka. Det går dock inte en dag utan att jag påminns om vilka jag har lämnat där hemma i Sverige. Ibland slås jag av en sådan otrolig saknad. Det gör liksom ont fysiskt. Jag vill bara hem till mamma och pappa, äta mammas mat och kolla på film med mina brorsor. Eller hänga med min bästa vän Maria och prata om allt mellan himmel och jord. Fan vad jag saknar er. Trots att ingen har tvingat mig att vara här, blir det ändå en fråga om att välja. Hemma var närheten till familj och vänner min trygghet. Men jag har aldrig trivts så bra som jag gör här i LA. Hur mycket jag än vill vara närmare dem, handlar det i slutändan om vad som gör mig lycklig. Musik gör mig lycklig. Min karriär i musik går hand i hand med min personliga lycka. Så här är jag. Jag valde det här och det kom med ett pris som jag får betala i tårar.

De senaste månaderna har varit ett tålamodstest. Jag har verkligen varit i limbo med min låt “Limbo”. Det har liksom tagit en stund att hitta de rätta producenterna. Just nu har jag visioner om en singel- och musikvideo-release i höst/vinter. Men som alltid när man dealar med proffs är det en fråga om tid och pengar. Jag väntar på studiotid för att helt slutföra låten och jag väntar på besked om ett budgetförslag för musikvideon. Tid. Och pengar. Låter det bekant?

Sedan jag var liten har min mamma sagt att jag är envis. Så nu när jag är i ingenmansland och bara går runt och väntar är min envishet “the only thing that keeps me sane”. På ett eller annat sätt ska jag fan få till det här, även om det innebär att jag får sälja alla mina ägodelar (vilket jag delvis redan börjat göra). Det finns så många frågetecken. Så många oklarheter. I detta kaos finns dock en plan. Och planen är... att inte ha någon plan. Det finns inget annat än musiken just nu. Det är plan A, B, C etc. etc. Så. Kalla min oförnuftig. Kalla mig korkad. “A girl has no plan” (GOT fans ni fattar). Jag kommer alltid vara en drömmare. En envis sådan.

Kärlek / m