det tar tid

big dreams small ass wallet

Och vinnaren av den mest ställda frågan är…

”När får vi höra din musik?”

Alright. Jag är inte den som släpper ny musik konstant, så det faller sig naturligt att det är just den frågan jag får höra mest. Det är dock en otroligt frustrerande fråga. Av två anledningar:

Ett. “Big dreams, small-ass wallet”. Det kostar pengar. Studiotid kostar pengar. Att anlita en producent kostar pengar. Att anlita musiker kostar pengar. Och om du är som jag, som kommer med halvklara låtar, behövs det ännu mer tid i studion tillsammans med producenten för att hitta rätt sound. Det krävs tid (utan stress!) som kan ägnas åt att leverera låtens budskap på bästa sätt. Om du inte har ett överflöd av pengar (eller känner någon som vill jobba gratis), tar hela den här processen längre tid helt enkelt. Jag har lärt mig att man får hitta andra lösningar. Om jag inte kan betala “up front”, kan jag komma överens med personen/personerna i fråga om att de får vissa rättigheter till min musik. Det finns alla möjliga sätt att gå tillväga. Kontentan är: jag har inte åsidosatta pengar till mitt soloprojekt. Jag gör vad jag kan när omständigheterna tillåter.

Två. Ingen vill släppa min musik mer än jag själv. Det har minst sagt varit en prövande tid att vara i den här branschen. För du ställs hela tiden inför frågan: ”Vem är du och vad är det du försöker göra?”. Alla kan släppa musik, men pratar vi kvantitet eller kvalitet? Ger singeln, EP:n eller albumet en bra representation av dig som artist? Jag kan definitivt säga att jag har känt av stressen och släppt musik som jag senare önskat jag hade ägnat mer tid åt. Jag kan dock inte ångra det helt, för jag lärde mig mycket av den processen också. Många gånger har jag stått i min egen väg. Tvekat och debatterat med mig själv. Jag har stannat upp mitt i en låt och tänkt ”nej jag låter inte bra, det känns krystat och inte alls som jag”. Andra gånger har jag bara inte känt mig tillräckligt inspirerad för att slutföra en halvklar låt. Perfektionist. Det är vad jag är.

Stressen kommer inifrån men också utifrån. Musikbranchen är som att leva i ett jävla hästlopp. Några bara rusar förbi, ibland varvar de en. Men det finns också några av oss som väljer att promenera, för att sedan galoppera, sedan springa, och sedan återgå till att promenera igen (du får ursäkta, jag kan inte de rätta ”hästtermerna”, du fattar vad jag menar).

Bortom dessa två punkter finns en annan sida (som också är lite smått irriterande) och det är att placeras in i fack. Det kanske stör mig för att jag faktiskt inte vet exakt vilket fack jag bör placeras in i. Ibland får jag frågan ”vem skulle du säga att du låter som?”. Inte fan vet jag, Mona Najib? Jag vill inte låta som någon annan. Jag lovade mig själv när jag flyttade till LA att inte jämföra mig med andra och att inte försöka låta som någon annan än mig själv. Vad vinner jag på det? Jag måste ju jobba med det jag har. Det är lättare sagt än gjort. Men. Handen på hjärtat, jag har verkligen försökt att fokusera på att bli den bästa versionen av mig själv - inte bara musikaliskt utan också som person.

Allt som jag har nämnt ovan kan liknas vid följande exempel:

Tänk dig hetsen av att försova sig. Stressen är enorm eller hur? Du vet knappt vart du ska börja. Du slänger på dig dina kläder snabbt som tusan. Kanske hinner du tänka ”det här känns inte helt hundra men skitsamma, jag måste dra nu”. Du kastar dig ut genom dörren och glömmer hälften av det du behövde ha med dig. Bara ren och total stress. Hela dagen går du runt och känner dig jävligt obekväm. Kläderna sitter för tajt och du svettas som en gris. Ditt förnuft var som bortblåst imorse så du satte på dig den där toppen (du vet den där som vi alla har, som vi vanligtvis sätter på oss och omedelbart tar av oss igen). ”Varför äger jag den här fortfarande?  Den är verkligen inte är jag”. Igenkänningsfaktor? 

Du fattar vart jag är på väg eller hur? Egentligen vet du ju vad som är du. Anledningen till att du vet, är för att du har testat dig fram. Du vet vilka kläder som passar just din kroppsform. Och när du har på dig något som du känner dig bekväm i, som du faktiskt genuint tycker om och kan stå för - ja då är det skitsamma vad alla andra tycker. Det är skitsamma om det är ”inne” eller inte. Du är nöjd. Du är du.

Det är detsamma med musik, i alla fall om du frågar mig. Min identitet som artist är ett resultat av att jag har testat mig fram. Det tog en stund för mig att hitta vart min sångröst faktiskt trivs. Det är ett pågående arbete som ständigt utvecklas. Min konstnärliga utveckling är starkt knuten till inspiration, som jag mestadels finner i min omgivning. För att knyta an till föregående exempel, klädstil: ”Den där tröjan är ball fast kanske med andra brallor”. Vi plockar här och var och skapar vår egen stil. Ju mer jag experimenterar och expanderar som artist- desto roligare är det! Så vad är det för vits med att släppa musik som må vara ”inne” men som inte alls resonerar med mig som artist? Det tog mig 26 år att samla mod och satsa på musiken. Så bråttom har jag inte.

Slutord. Trots frustration har jag förstås en sann kärlek till musiken. Det finns en otrolig glädje som totalt dödar alla negativa tankar. Annars skulle jag inte vara kvar och fortsätta göra det jag gör. Du håller säkert med, musik gör något med en. Det berör. Det är just den känslan som jag tar fast vid, som gör att jag inte kan eller vill ge upp.

Under de år jag som har jobbat med musik har jag verkligen förstått att allt har sin tid och plats. Visst, du måste ta för dig. Om du inte har ett team som aktivt marknadsför dig är det upp till dig. Du är ditt eget skivbolag så att säga. Men det handlar lika mycket om att bara “go with the flow” och inte kämpa emot. Vill du släppa musik kommer du också göra det, i sinom tid. För att svara på frågan som ställdes inledningsvis; det kommer ny musik innan det här årslutet om allt går som det ska. Så snälla, ha tålamod med mig. Det tar tid.

Kärlek / m