nomaden som lärde sig svenska

iguessel.JPG

Iguessel. Södra Marocko. Jag har alltid fascinerats av det här stället. Det var här min pappa, Ali Najib, växte upp. I en liten by, omgiven av berg. Någonstans däruppe bland bergen föddes han. Vilket år vet han inte. Anledningen? Sa jag att han föddes i bergen? För att förtydliga. Min pappa och hans familj var nomader. Att folkbokföra nyfödda barn var ingen prioritet bland nomadfolket. Man gissade snarare.

Större delen av pappas barndom tillbringades i bergen där han vallade getter och kameler. Dit djuren gick, följde också pappa. De tog sig från betesplats till betesplats och tillsammans tillbringade de ändlösa nätter under den bara himlen.

Pappa, min storebror Imad och jag besöker Iguessel i januari 2015. Det är som att tiden har stått stilla. Det är nästintill folktomt. Några barn leker vid en grusplan. Ett par äldre herrar konverserar vid en dörröppning. Vi parkerar bilen och går vidare till fots. Här och var stannar vi till för att lyssna på pappa som berättar om något han mindes hände ”just här”.

”Därborta ligger de begravda”. Pappa pekar ut över ett område som tydligen är en begravningsplats. Hans morföräldrar ligger där. De tog hand honom när hans egen mamma inte längre var kapabel. Han stod sina morföräldrar nära och han beskriver tiden efter deras bortgång som den svåraste tiden i hans liv:

”Jag har aldrig känt mig så ensam som jag gjorde då. Jag saknade någon som kunde tala om för mig att jag skulle klara livets alla utmaningar, men ingen var där.”

Det var av just den anledningen, att inte ha någon betydelsefull kvar i sitt liv, som gjorde att min pappa sökte sig bort från Marocko. Och han var inte ensam om att vilja ge sig av. Unga marockanska män rekryterades för att jobba i kolgruvor i Frankrike och Holland på 1960/70-talet. De sparade ihop pengar och återvände så småningom till Marocko för att försörja sina familjer, bygga hus, starta företag etc. Efter två resor till dels Frankrike, dels Holland, fick pappa nog. Han hade sparat ihop tillräckligt med pengar och hade dessutom hört att Sverige var ett bra land med goda utbildningsmöjligheter. Det räckte gott och väl. Han reste till Sverige och startade ett nytt liv.

Ali lärde sig svenska. Ali jobbade på ett ålderdomshem. Ali studerade på Uppsala Universitet. Ali gifte sig. Ali doktorerade. Ali skaffade barn. Och nu, 40-någonting år senare forskar Ali i kulturgeografi och arbetar som universitetslektor på just Uppsala Universitet.

Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om min pappa. Det bästa med hans historier är att de faktiskt har hänt. I en film om honom skulle de stå “based on a true story”. Fortfarande när han berättar om sitt förflutna gör han det med hela kroppen liksom, han gestikulerar och har sån inlevelse. Jag njuter lika mycket nu som jag gjorde som barn. För att förstå varför jag är som jag är, behöver du känna till allt det här. Det vore ett “understatement” att säga att hans livserfarenheter har haft en inverkan på mig. De har format mig, blivit en del av mig. Och inte minst påverkat många av mina livsbeslut. Pappas livsfilosofi har alltid varit: ”Vad har jag att förlora?”. Nu vid 31 års ålder, ser jag så tydligt hur mycket av honom jag har i mig.

Det stora skiftet i mitt liv kom 2006 när jag slutade som elitfotbollsspelare. Med det kom en stor identitetskris. Men också en längtan efter något annat. Efter många spontana (och lama) försök att kicka igång min musikkarriär insåg jag att det behövdes något drastiskt. I september 2011 packade jag mina väskor och flyttade från Uppsala till Los Angeles för att fullfölja min dröm. Att göra musik. Så här är jag och gör just det.

Skapandet av den här bloggen har till stor del självisk grund. Det är en hobby och något jag har på min “list of things to do”. Jag har ett stort behov av att skriva av mig. Ventilera. Reflektera. Men jag hoppas också att jag kan inspirera de som väljer att följa med på den här resan. Om du hakar på kan du vänta dig att få en inblick i mitt liv: dvs. vad jag gör om dagarna, vilka människor jag möter och hur jag arbetar mig fram i musikbranschen. Jag har varit i LA (till och från) i snart fem år. Det är inget glamoröst liv jag lever - det är oberäkneligt, emotionellt men också helt jäkla fantastiskt!

Så. Nu drar jag ut i cyberspace.

Välkommen till ”Daughter of a Nomad”.

Kärlek / m